Dagarna trillar på utan att jag riktigt hinner sitta vid datorn. Det är väl ett tecken på att vi har bättre saker för oss antar jag men jag behöver få sitta och skriva ur mig alla tankar. Det är min terapi kan vi väl säga. Däremot känner jag ibland att jag vill ha en anonym blogg som bara handlar om mig och mina tankar. Det är svårt att vara anonym på nätet så det är väl därför man har dagböcker. Jag har bloggen som det också. Allt jag skriver publiceras inte.

Jag tror att min kropp och mitt huvud sakta men säkert börjar inse att jag är ledig. Huvudet har tagit låååång tid på sig att fatta det. Jag är mentalt uppe i varv fortfarande och har svårt att slappna av. Jag får fortfarande stressvärk i axlar och migränkänning. Gissar att det har varit alldeles för mkt både på jobbet och privat, alldeles för många lösa trådar som jag behöver dra i eller som jag vill ha kontroll över men inte klarar eftersom det inte är jag som äger beslutet. Linnéas skola är en sån sak som alltid ligger och skaver. Ideliga rektorsbyten river upp osäkerheten. Kommer hon få gå kvar eller tvingas hon tillbaka. Orkar jag ta den fajten om det behövs? Vad måste jag göra för att det ska funka?Finns ens den chansen att det skulle gå? Just det oket kan jag släppa för stunden. Rektorn för hemskolan har ringt och ringt och ringt. Vi har gått om varandra för när jag ringer är hon upptagen. Till slut mailade jag och då hade jag fått mail från henne. Det är alltid nervöst att en människa som säkert är både bra och kompetent ska besluta om skolgången för en elev som hon aldrig träffat. Nu hade hon dock besökt Linnéas skola tillsammans med skolsköterskan som är underbar. Hon skrev att hon insett att de inte kommer kunna täcka upp Linnéas behov på hemskolan. Jag vet inte alls vad Pilskolan har sagt om Linnéa men det var skönt att höra det iaf. Jääkligt skönt faktiskt. Vi kommer ha ett nytt möte med skolorna i september men det hör till. Det oroar jag mig inte för alls. Det måste man ha.

Jag har gått med i en grupp för föräldrar till hörselskadade barn på Facebook. Nu är jag väl den som har äldst barn där känns det som. Alla andra har småttingar. Det är med blandade känslor jag läser deras inlägg. Det är med glädje för deras skull men otrolig sorg för vår skull. Glädje att sjukvården och hörselvården tagit mastodontkliv fram på 10 år men sorg att LInnéa inte fick samma möjligheter. Att vi inte fick samma mottagande. Ilska över att Linnéa inte fick alla resurser redan som miniliten och ilska på mig själv för att jag inte kunde mer, inte läste på mer, inte orkade kämpa mer för att hon skulle få det hon hade rätt till. Varför fick inte LInnéa hörapparat redan som bebis? Varför var det ingen som tog hennes hörselskada på allvar? Hon var dessutom helt utan hörsel första året. Varför gjorde ingen nånting? Varför gjorde inte jag nångting?

En del av mig vet att det inte lönar sig att sitta och fundera på det som har varit utan istället lägga energi åt det som faktiskt fungerar och vad vi kan göra åt det som är nu istället. Det är min starka sida i vanliga fall. Det är så jag jobbar också. Det som varit, har varit. Nu kan vi jobba framåt och göra det bästa av situationen. Det är lättare sagt än gjort just nu. Jag får väl jobba mig igenom det. bryt ihop och kom igen som vanligt. Bebisar som föds idag med ensidig hörsel får faktiskt happar. Redan som bebisar får de happar. Då hinner hjärnan vänja sig och det blir en del av dem. Den chansen fick aldrig Linnéa. Sin första happ fick hon som femåring efter megamycket bråk från mig. Enda kruxet var att hon redan blivit för stor. Hon tyckte det var jobbigt med alla ljud, att lära sig tolka alla ljud. Det fungerar inte så att man kopplar in happen och så hör hon. Hjärnan måste lära sig att tolka ljuden. Dessutom blir det olika ljud för respektive sida. Fler än en gång har jag önskat att LInnéa fötts helt döv istället. Det hade varit enklare. Då hade hon fått bättre resurser från början, vi hade fått mer hjälp också som familj. Då hade hon hört till nånting. Nu står hon mellan den hörande världen och den döva och passar ingenstans.

Usch, jag loggade inte in för att tycka synd om mig själv! Det är bara extremt mkt tankar som flyger just nu. Hörselvården är en av dem. Tänk om man bara kunde stoppa i ett piller och så var det bra?! Det är lättare med ADHD måste jag säga. Och nej, det är inte så enkelt det heller men jämfört så.

För att prata om nåt roligare så ska vi åka till Öregrund imorgon. Vi tänkte sola, bada och klättra bland klipporna. Emma tycker vi ska gå till en glassbar där. Vi får se. Erik är äntligen smittfri. Nu har vi varit hemma med vattkoppor nästan nonstopp sen midsommar. Det var några dagar mellan sjukperioderna. Jag hoppas att jag i helgen kan få komma och gosa lite bebis. Vi har inte träffat Karins bebis än som är 2 veckor gammal. Jag hoppas han är på sitt sämsta humör för jag är så bebissjuk just nu. Jag längtar efter att få sitta och amma?!?! Lukten, ljuden.. Här blir det dock inga fler man jag kan ju låna iaf. Om jag får byta en blöja som läckt kanske jag inte vill ha bebis längre  

Att döma av vindarna som kommer in genom fönstret så blåser det betänkligt mkt svalare nu än förrut idag. Det är nästan lite kallt. Kaninerna blir nog glada över det för de har inte varit så nöjda senaste dagarna. Lilla Elly har grävt en underjordisk grotta som hon ligger och trynar i om dagarna. Den är så stor att hon faktiskt inte syns  

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag slutade skriva eftersom jag helt enkelt inte hade nåt att berätta. Vem vill läsa om när jag jobbar, jobbar och jobbar liksom? Ingen. Ekorrhjulet det gångna året har inte varit klokt. Vakna, jobba, hämta ungar, laga mat, skjutsa ungar och sen sova...

4 novemeber började jag en jäkligt besvärlig resa. Den där man kämpar mot kroppen och vågen. Resan för att gå ner i vikt. Jag vet att jag har allting mot mig. Jag äter redan bra men ser ut som en medicinboll. Läkare, flertalet, säger att jag är en öv...

Vi har bestämt oss för att flytta, tror vi iaf. Huset vi bor i kräver sjukt mkt jobb. Huset är i halvdant skick. Det finns inte ett enda rum där det inte behöver fixas nånting. Vissa rum saknar värme, andra saknar förvaring som måste platsbyggas meda...

Emma har bestämt sig för att byta klubb. Hon har nu provtränat med båda klubbarna men beslutet kom i måndags då hon kände att hon litar på tränarna i ena laget. De är schyssta och tillmötesgående. Tjejerna i laget är också välkomnande och de tränar h...

Jag som alltid har sån skrivklåda har senaste månaderna inte haft tid att skriva. Hemma är det fullt ös och på jobbet är det ännu värre. Jag har vid ett par tillfällen "tagit ledigt" från kvällsaktiviteterna och ägnat kvällen åt att bara vara, ladda ...