Jag har en liten gosse som älskar att sjunga. Han sjunger från det han vaknar till det han somnar nästan varje dag. Han har okcså väntat på att få börja skolan för då får man gå på kör. Det vill han verkligen göra. Det har han längtat efter. När skolan började i höstas är det för många barn som vill sjunga så sexåringarna får vänta ett år. Tragedi för Erik.

Men så fick vi hem ett brev från musikskolan som ligger i kyrkan ett stenkast ifrån oss. Älskar dem! De trollade fram en teatergrupp till Ida så hon fick prova det. Nu när misären kring Erik och sången är total och det känns som flera årtionden till i höst när han kan börja kören så kommer de igen med sin magiska stav och startar en musiklek för sex och sjuåringar. Kombon av att få sjunga, träna rytmik och dans med kroppen är bara så klockren för honom. Behöver jag säga att han är anmäld. Jag anmälde mig så fort jag kunde eftersom jag inte visst om det fanns platser kvar. 12 platser finns det i gruppen och det brukar vara populärt där. Idag fick jag mail att vi ska få veta senast lördag om det finns tillräcligt många anmälda för att starta. In och anmäl hörrni! Lätta på mitt dåliga samvete för att jag inte kunnat gå på Sjungis med honom som med övriga troll.

I söndags hade vi äntligen kalas för Linnéa. Bättre sent än aldrig. Emma fick visst en och annan present också såg jag som missats på hennes födelsedag  Det är alltid kul när (nästan) alla strålar samman. Det blir en fasligt liv men kul är det. Törs knappt tänka på hur det kommer låta om några år när det är fem småkillar som kommer springa runt och låta. Nu är det bara 3,5  Man kan nog påstå att den rätt överväldigande majoriteten flickor i familjen har gått över eftersom de senast fem födda är just bara pojkar.

Nu är vardagen igång igen. På gott och på ont antar jag? Sportlovet gick åt till att försöka hinna bli frisk. Jag är så himla less på att vara sjuk/krasslig nu att jag nästan är beredd att göra vad som helst. Jag har inte varit helt okej sedan nyår liksom även om det varit absolut värst den senaste dryga månaden. Nu är jag bara trött, täppt och hes så det går mkt bättre men JAG VILL KUNNA SJUNGA IGEN!!!!! Det suger att jag inte kan sjunga. Det tar ner mitt humör måååånga steg nerför stegen eftersom just sången är min ventil. Just nu har jag tom slutat ta kortisonet mot astman eftersom den också gör mig hes för att utesluta att det inte är den som spökar också. Samtidigt behöver jag det för att astman inte alls är bra. Det är faktiskt skit att inte kunna sjunga. Pest!

Nu har vi fått tillbaka värmen i nästan hela huset. Den biten där röret gick av får klara sig utan ett tag till men det är bara Emmas rum( och Idas som är under renovering). Emma får ett elelement istället så länge.
Däremot är det ju bekant så att ingen olycka kommer ensam. Förutom influensan som skördat hela familjen utom Ida så har blandaren i duschen nere oxå passat på att gå i pension. Man kan få halvljummet vatten eller halvljummet vatten. Ni kan inte ana hur sugen jag är på att sälja vårt hus nu!

Den äldsta medlemmen av vår gata dog för en tid sen och huset är ute till försäljning. Huset är i sånt skick att rivning är mer troligt och ekonomiskt än renovering. En tomt på 1001 kvadratmeter. Liggande bud är på 3 375 000!! Det är galenskap på riktigt. Vad är vårt hus då värt med dubbla tomten och ett hus i väldigt mkt bättre skick trots allt??? För 5 000 000 kan vi få ett nytt, stort, fint hus i en annan del av Sverige och ändå ha pengar över. Mkt pengar över... Det är på riktigt löjligt vilka priser det är.

Jag börjar på allvar ledsna även på min röst. Jag tappade den för snart två veckor sen och jag hittar den inte igen. Jag driver Emma till vansinne med min tystnad. Vem trodde det liksom ? Idag har jag kör och tja det går sämre att sjunga än prata...

Visst är han fin?

Här har vi sovit i natt. Delat på kudden. Bästa sängkamraten. Han klagar inte på om man snarkar heller. Han bara snarkar ikapp?

Idag är det torsdag. När jag går hem från jobbet imorgon har jag sportlov en hel ljuvlig vecka. Ska bli så galet skönt efter alla infektioner vi haft nu senaste tiden. En chans att få friska på sig och vila. Dock går det ju framåt. Idag är det bara den händige mannen som är hemma från jobbet. Erik är frisk igen. Ida hostar men är inte sjuk. Jag har inte lika förtvivlat ont i halsen längre. Jag var till läkaren i tisdagskväll eftersom det verkligen gjorde så jäkla ont i halsen(ursäkta franskan!). Det spelade ingen roll vad jag gjorde, hur mkt värktabletter jag knaprade i mig. Jag provade tom Naproxen/Voltaren i migrändos utan framgång samt Lidokainhalstabletter från apoteket. Hade ingen som helst effekt. Gör det tillräckligt ont blir man smått desperat. Det gjorde tillräckligt ont. Jag travade iväg till cityakuten för ett halsprov. Somnade i väntrummet så i finfin form.

Halsprovet visade ingenting alls men jag fick utmärkelsen "Kvällens fulaste hals!" Tack för den liksom... Fick bara massa tips om vad jag kan göra för att bli frisk fortare och tja alla hade jag redan provat, utom Echinaguard då. Iofs hade jag gladeligen knaprat antibiotika för att bli av med smärtan men i långa loppet tycker jag att det är bäst att läka ut saker själv. Det får det göra nu. Hoppas att rösten kommer tillbaka snart bara. Det är nog nästan värst. Ingen röst och lungor fulla med segt slem som retar. Jag blev bjuden inhalationer på cityakuten iofs men det hjälper liksom inte att rensa upp i lungorna. Jag skulle behöva nåt annat så jag åkte hem utan. Om jag inhalerat där hade jag speedat igång och inte kunnat sova på hela natten. 

Det var antingen 15 år sen sist eller 12 år sen som jag besegrades sist. Vinsten var total. Kampen episkt ojämn. Jag var hemma med en liten nyföding och jag är rätt säker på att det var 15 år sen. Det var 15 år sen jag fick influensan sist. Den vann då. Den vann nu också. I tisdags gick jag till jobbet och mådde inte toppen. Förkyld och trött. Så hade jag varit ett tag å andra sidan. Förkyld och trött hade jag varit sen förra infektionen jag fick för tre veckor sen. Det var nog bara ännu en sån dag. Det var bara att kämpa vidare. Jag hade ingen aptit och lunchen var inte god. På eftermiddagen hade jag ingen elev och blev sämre och sämre. Jag orkade knappt sitta upp utan lutade mig mot bordet och somnade nog til en vända. Jag frös. Ida skulle iväg på en sångövning på sen eftermiddag så det var ingen idé att åka hem.

Jag hämtade henne på skolan vid 15 och det kändes som en övermänsklig ansträningning att köra henne till musikskolan, promenera några hundra meter och sen vänta kvar där tills hon var klar. Efter det skjutsade jag Emma till Gränby för att köpa nytt lås till skolan, till affären för att köpa semlor men jag orkade inte gå in utan väntade i bilen. Sov i bilen i väntan på Emma. Vi åkte hem och jag fixade middag innan jag kraschade på soffan och där stannade jag i tre dagar. Första två dagarna var det en utmaning att gå på toa. Min astma blommade upp och jag låg och var andfådd bara av att ligga still. Jag sov i två dygn med undantag för att jag drack vatten, tog astmamediciner eller gick på toa. Tredje dagen sov jag mest hela tiden också om sanningen ska fram men då var jag iaf vaken också.. I helgen har det gått i snigelfart hemma men det funkar liksom inte att sova med småtrollen hemma så jag har hostat, vikt tvätt, hostat, gormat, vikt tvätt och hostat lite till. Okej, jag har lagat mat också.

II helgen tog vi också farväl av en gammal trostjänare. Vår värmepanna som värmt vårt hus gick i graven. Den tog med sig ett rör som ligger nergjutet i källargolvet där det har läckt ut några hundra liter vatten. Vi hoppas att vattnet bara rinner ner under huset och försvinner iväg. Vi hoppas att det inte ligger kvar och orsakar mögel och vattenskador. Just nu har vi inget varmvatten och ingen värme hemma och det är mitt i vintern. Jag kanske inte borde åka till jobbet men det kändes som ett bättre alternativ än att vara hemma och frysa. Jag kan iaf duscha på jobbet.

Förra året anmälde jag mig till Stockholm Gospel ihop med kören men vaknade på morgonen och hade absolut ingen som helst röst. Det kom inte fram ett ljud. Det är lite svårt att sjunga då så jag fick stanna hemma och tjura. Otroligt besviken.

I år tajmade jag in det bättre. Jag såg till att jag fick den där förkylningen i god tid innan så jag skulle hinna bli frisk. Jag har nog aldrig haft så roligt i hela mitt liv. Jag älskar att sjunga lika mkt som jag älskar barnen. Det är det som ger mening till mitt liv förutom familjen. Människor kommer först men sång och musik är fasiken viktiga. Det är där jag får min energi ifrån. Andra blir beroende av att träna. Jag är beroende av att sjunga. Jag är den där människan i bilkön som skrålar järnet och som du förmodligen tycker är helstollig som apar sig ensam i bilen. Det bjuder jag på 

Lördagen började tidigt. Klockan ringde kl 5. Jag hade inte kunnat sova kvällen innan så det blev inte så mkt sömn iaf. Tre timmar som mest. Det var bara att kliva upp, äta frukost, packa en väskan och gå iväg till bussen. Inte ens Fritte, hunden, orkade vakna vid den tiden. Han orkade inte ens öppna ögonen en gång utan viftade en gång med svansen sen fortsatte han sova.

Vi samlades på stationen vi som skulle åka dit. Jag köpte biljett eftersom automaten på bussen inte fungerat. Jag måste säga att jag är så himla glad över vår kör. Alla är så himla sjyssta. Vi är människor från alla samhällsklasser, från alla delar av stan, alla har vi våra erfarenheter. Det spelar ingen roll om man är lite speciellt, behöver lite hjälp i tillvaron, om man är djupt deprimerad, troende eller icke troende eller bara helt vanligt normalstörd som jag brukar säga. Kören sluter upp och accepterar alla för den man är. Bästa kören verkligen! Kören stöttar, uppmuntrar, sörjer och gläds med alla andra. Jag är tacksam att jag får vara med och hoppas jag bidrar med min del. 

När vi väl kom fram till Filadelfiakyrkan i Sthlm möttes vi av många människor som skulle bli ännu fler. Ungefär 900 människor kom för att delta i kördagen. Instruktörerna som var med och skulle leda var hela makalösa. Ffa en av dem, en man från USA, hade skyhöga krav på oss och gav sig inte förrän han fått som han ville. Han krävde, lockade, lekte fram det som han vill ha fram och jäklar vad bra det blev. Det är helt galet vilken dynamik som fanns. Hur tyst 900 människor kan sjunga.

Jag har lärt mig massor av Ed som är vår körledare. Massor. Att sjunga gospel är en helt annan teknik än att sjunga klassiskt som jag gjort innan. Klassiskt ska egentligen "bara" vara vackert. Här får man lära sig att sjunga med mer karaktär också. Lite ner afrostil. Lite mer kaxigt och mer nasalt tex. Det är inte min paradgren- än! Jag lär mig. Jag har insett att jag har en röst som kan så mkt mer än jag trodde. Hur mkt jag har kvar att lära mig!

I går söndag sen var jag galet trött. Jag hade träningsvärk i rumpan efter lördagen. Hela jag var verkligen utmattad. Fysiskt men framförallt psykiskt efter alla intryck dagen innnan. Jag orkade i ärlighetens namn inte så mkt alls så jag vek en himla massa tvätt(och sjöng i tvättstugan) och läste en bok innan det var dags att åka till kören igen. Jag var förvånansvärt lugn måste jag säga. Jag skulle sjunga solo och tja, det är inte min favoritgrej direkt. Jag vill men jag blir så himla nervös, tror att allting ska gå åt skogen och så låser det sig. Prestationsångest i massor med andra ord. Jag hade å andra sidan lovat mig själv att jag måste faktiskt träna bort det där så om jag fick frågan igen måste jag säga ja. Frågan kom i onsdags.

Sist jag skulle sjunga hade jag ändå en annan med mig och trots det var jag så galet nervös en hel vecka innan. Nu kom väl gospeldagen i vägen så jag hade inte tid för det.(Thank God for small blessings kanske) men sen kom det. När vi skulle genrepa var det panikkänsla och det lät riktigt illa. Sen var jag precis hur nervös som helst precis innan men jag har en känsla av att Ed flyttade fram min låt för den borde kommit senare. Om det var så så är jag tacksam. Jag hade en lååång inre dialog med mig själv som inte är lämplig att skriva om men om man var med på gospeldagen får man en ledtråd om jag säger grodor och korpar  Skriver jag ut det kommer nog de där i vita rockar och hämtar mig  Precis när vi sen klev fram fick jag en mick i handen och det har jag aldrig haft förr heller så då var frågan hur man gör med den. Fokus skiftade. Det gick okej att sjunga. Det var rent tonmässigt men om jag slappnar av lite mer hade jag definitivt en del mer att ge. Jag hade tex övat lite på en liten annorlunda stämma hemma. Det vågade jag mig inte på där på plats. Å andra sidan får segern bestå i att jag vågade. För mig är det en stor seger, jag som inte alls trivs med att vara i centrum.

Jag följer en del olika diskussioner på facebook och slås av en tanke rätt ofta. Så fort ngn är gravid så måste man rusa åstad och köpa miljoners prylar till den nya människan. Varför?
Ok, jag förstår att man köper kläder, filtar, nappflaskor om man inte vill/kan amma, barnvagn men allting annat??? Varför i hela friden tror man att man måste köpa en näsfrida, en babyborste, en annan sorts nässug, febertermometer, speciell kopp om amningen strular osv osv osv i all oändlighet. Vi snackar om en liten liten människa som har väldigt basala och enkla behov. Närhet(trygghet, mat, värme) till en människa, ett par filtar eller kläder, lite blöjor(ok, en busslast med blöjor). That's it faktiskt. Första veckan är nog kläderna överkurs också egentligen men de underlättar för all del en del  

Vi tar en sån sak som babyborste. Jag köpte också en till Emma för femton år sen. Hon föddes med kalufs. Vi använde aldrig borsten på henne. Inte på ngn annan heller utom möjligen hästarna och dockorna när barnen blivit lite större. Till slut slängde jag den eftersom nån katt hade roat sig med att tugga på den. Vad använder man den till? gnugga skorv? Funkar inte. Borstar håret? Den är oduglig till det. Men visst den kan funka att massera hårbottnen på små skalliga barn då för all del  

Vi föräldrar borde bli bättre på att faktiskt bara köpa saker när behovet uppstår. Det sparar både pengar och miljö.

Nu är jag på intet vis perfekt själv. Jag köpte också tusen saker inför mitt första barn kom till. Jag har innan barnen blev för många köpt alldeles för mkt barnkläder för att det var roligt tex. Obscena mängder kläder.  Däremot har jag lärt mig under dessa 15 år att kanske hellre vänta och köpa sen än innan behovet uppstått.  å andra sidan är jag rätt intresserad av miljö nu vilket inte var fallet då. Nu funderar jag mer på om jag ska göra egen vinäger av äppelskalen och kärnhuset efter en bakad äppelpaj eller om kaninerna ska få det. Nästa gång får det nog bli vinäger för att jag är sugen på att prova göra egen. Det går liksom åt en hel del nu för tiden i maten, städningen, hårtvätten osv.

Vi har två bilar i familjen. En sjusitsig buss(Sharan) som när vi köpte den var en av de större bilarna men som nu mer är som en normalstor personbil med bara fem säten. Hur mkt plats behöver folk egentligen som kör dessa stora monster men ändå bara har fem säten? Vi har gott om plats med våra sju individuella säten liksom så ingen sk soffa här inte. Alla sitter som en kung.

När jag kör min buss så flyter det på rätt bra. Jag är mån om att följa trafikregler och högerregler och alllt vad det är. Jag gör misstag också som en människa jag är. Jag kan glömma blinka ibland(inte ofta). När man kör på nya ställen så kanske inte planeringen blir vad den borde vara så det kan bli lite snäva filbyten om trafiken tillåter. Jag är nog en rätt normal chaufför. Inte bäst i världen men heller inte sämst. En medelmåtta mao. Jag behöver inte tänka så mkt när jag kör den mer än vanligt alltså. Det flyter på.

Däremot, när jag kör andra bilen. Lillebilen även kallad. Eller leksaksbilen också kallad av barnen. Den är verkligen löjligt liten. Löjligt liten och världströg vid start/gas. När man kör lillebilen börjar helt plötsligt folk bete sig på ett helt annat sätt. Om man kör på en gata där bilar står parkerade på ena sidan och jag kommer från andra hållet. Alltså, jag har förkörsrätt eftersom stoppen inte finns på min sida. Kör jag bussen så får jag alltid åka. Varenda gång! Jag brukar dock jämka lite och släppa fram om det är fler bilar på andra sidan men det finns inga tveksamheter om vem som har rätt att åka.

Kommer jag istället med Lillebilen får jag oftast åka upp på trottoaren för att en större bil kommer farande. Att köra på trottoaren med stora bilen är ingen big deal. Stora bil-stora däck. Med lillebilen är det en helt annan sak. Den där trottoarkanten är som värsta Mount Everest för bilen. Det är inte så himla lätt att behöva kasta sig åt sidan för att nån bestämmer sig för att vräka sig fram enligt modellen Störst-Först när man är i mitten av den 200m långa sträckan. Det händer inte med bussen. Inte en gång har det hänt och jag åker där varje dag.

Är det olika regler som gäller om man har en stor bil och en liten bil? Säg gärna till för då ska jag också vräka mig ut med min stora bil. Eller inte! 

Det är samma sak i övriga trafiken. Om man kommer med stora bussen beter sig folk helt olika mot om man kommer med lillebilen då folk tutar för att man inte rusar iväg vid trafikljusen(bilen är segare än kola vid start), tränger sig och allmänt bara beter sig som skräp. Är man så oerhört egoistisk att man bara tänker att så länge det inte gör ont på mig så gör det ingenting att jag krockar? Skärpning Uppsalas bilister!