Igår var det dags för Emma att spela DMsenifinal mot Oland. Att spela mot Oland är inte bara ett lag. Tvärtom. Det är rätt mkt prestige också eftersom en av tjejerna i det laget är med i samma mammagrupp. Båda tjejerna är otroliga tävlingsmänniskor så de är inte bästa vänner på planen men sen går det bra De är likadana så jag tror inte nån tar illa upp. matchen spelades i Alunda så de hade hemmaplan.

Våra tjejer spelade en dålig första halvlek och vid halvtid stod det 1-1. Nånstans runt halvlek hände nåt med Emma så hon blev liggande. Tränarna var där och plåstrade om henne men sen fortsatte hon spela helt ohindrat så jag tänkte att det nog bara var en lättare smäll som tog illa. Våra tjejer gick in, spelade lite bättre men ändå långt ifrån rätt nivå och lyckades tom göra självmål men matchen slutade trots det med 2-4, vinst till oss. Emma tog sin lilla tid att komma till oss efter matchen men när hon kom ville hon inte snacka utan bara åka hem. Handen var omplåtsrad och det var en del blod. Handen behövde bedömas av ngn med traumaerfarenhet så vi åkte hem, lät grannen kika lite och sen fick vi åka till akuten.

Vi fick tipset att åka till närakuten men jag har varit där med barn förr och vet att de inte röntgar barn så vi åkte till barnakuten istället. Närakuten skulle ändå stänga inom en dryg timme. Vi loggade in på datorn och satte oss till ro. Efter en stund kommer det en man och frågar om Emma fyllt 15. Ja? Nu för tiden, för att krångla till det för folk, så är man 15 år fyllda hör man till vuxenavdelningen men bara om man ska ha hjälp av ortoped eller kirurgi. Behövde man träffa en medicinläkare så var det barn. Förvirringen är total men okej, vi åkte till vuxenakuten, blev omdirigerade till ortopeden och satte oss där istället. Vi fick rätt snabbt komma in och en läkare kikade på handen, överlät till en sköterska att tvätta innan han bedövade och försökte sy ihop. Utrymmet mellan ring och långfinger är inte stort och om man inte kan sära på dem blir det himla trångt. Han fick kämpa för att sy ihop kan jag tala om. Inte ville han sära på fingrarna heller eftersom såna där skador i regel innebar skelettskador och Emma hade galet ont i fingrarna även efter bedövningen. Trots det frågade hon läkaren under tiden: Får jag spela match imorgon?  Läkaren var tvärcool. Han svarade bara att det gick helt okej om det inte var ngn skelettskada. Hon skulle tejpa ihop fingrarna utanpå handsken bara eller sy om en handske så fingrarna kan vara tejpade inuti. Hans morfar hade gjort så för han var född med simhud mellan fingrarna. Störtskön!

När hon var ihopsydd fick vi trava iväg till röntgen för fotografering och sen tillbaka igen. Nu hade Emma blivit rätt trött för vi fick vänta rätt länge på röntgen och klockan började närma sig två på natten. Plåtarna från röntgen kom inte och datorerna strulade så handen fick tejpas och lindas om sen skickade han hem oss. Om det var en skelettskada skulle han ringa. Han var själv säker på att han skulle få ringa.

Igår var Emma hemma pga smärtan och jag jobbade. Vi väntade på telefonen. Och väntade och väntade men ingen läkare ringde. På eftermiddagen hade vi nog båda andats ut och hunnit skratta ödet i ansiktet och skatta Emma lycklig som kommit undan. Fail!

Igår kväll när man sjunkit ner i soffan och blivit lagom trött ringer telefonen. Läkaren ringde. Plåtarna visade att det fanns en hårfin spricka i leden/sockeln, han pratade om ngn fragment också och allting sammantaget visade att fingret hoppat ur led men var tillbaka igen. Ingen övrig behandling behövs mer än att hon måste tejpa ihop fingrarna i 6 veckor och att smärtan kan sitta i så länge också. Ingenting som gått av iaf men ont gör det. Hon får voltaren av mig just nu. Gissningsvis kommer hon få spela ute ett tag nu för vila i 6 veckor får hon inte. Gud bevare mig för den tanken och det humöret