Att vakna kan vara ett helvete eller en del av himlen. Att få ynnesten av väcka en sovande, tröttare än tröttast gosse som är alldels varm från sängen och bara vill gosa ihp sig med dig och sova vidare är en del av himlen. Att få känna en liten varm kropp mot sig som gosar in sig i halsvecket och drar ens arm under sitt huvud och sen lägger sin arm runt halsen. Det är en del av himlen. Såna morgnar är det fantastiskt att få vakna. Tänk om den här dagen hade fått fortsätta så...

Istället blev det en dominoeffekt som förvandlade alla barn till vrålapor. Ngn vaknade inte på samma sköna sätt som mig i morse. Hen vaknade tydligen på samma griniga sätt som hen somnade igår och tyckte att det var lämpligt att sprida en del av grinigheten vidare på alla andra familjemedlemmar. Inom en kvart efter att alla vaknat så var stämningen som förbytt. Alla var sura och griniga. Termosarna hade fått vingar och försvinnit iväg just idag när småtrollen skulle ha matsäck med sig vilket också var en anledning att bli ännu surare. Jag vet inte men om ngn inte finns i skåpen så letar man väl? Eller? Vi är 6 personer som plockar ur diskmaskinen och då hamnar inte saker exakt rätt alltid. Sakerna lär inte uppenbara sig framför en om man försöker lösa problemet genom att bli ännu surare men skita i att leta. Fast vad vet jag, jag har aldrig provat just det. Imorse fungerade det inte. Jag hittade ena termosen i en bestickslåda till slut iaf. Men vid det laget hade alla vrålapor bestämt sig för att vråla ikapp. Jag packade in dem i bilen, släppte av dem på respektive ställe och sen när jag insåg att mina egna tankar var lika positiva som alla andras körde jag igång gospelmusiken på högsta volym i bilen och vrålade för mina lungors fulla kraft. Idag, igen, bjöd jag på att jag såg ut som en brölande flodhäst när jag körde bil. Det var det värt för när jag väl kom till jobbet var humöret betydligt bättre. Utan sången hade jag blivit tokig. På riktigt!