Tänk vad lätt det skulle vara om det bara var jag och barnen(jo mannen räknas in men jag är själv med barnen oftast ändå). Tänk om man slapp alla saker som ställer till det, människor som tabbar sig och bara allmänt ställer till det.

En stående punkt, som fått vila ett tag här på bloggen, är skolvalet. Linnéa ska byta skola eftersom hon går upp i högstadiet. Efter 7 sorger, åtta bedrövelser och återvändsgränder och 314 mail, samtal och möten med rektorer, kuratorer, skolsköterskor, resursteamledare, avlämnande skola, fan och hans moster och några till så fick vi iväg ansökan till nytt skolval. Äntligen! Vi är i mål! Nu kan vi slappa! Eller inte alls då. För ett par veckor sen fick vi ett brev hem från skolantagningen om ansökan för skoltaxi. Jag lade den i lådan för framtiden. I förrgår tog jag upp den igen, tittade på den och tänkte att jag kunde ju alltid fylla i allting annat även om vi inte vet skola. Det är då jag ser det. Datum för sista ansökan är sista mars. Skolantagningen blev klar igår. Vi har en månad på oss att fatta beslut om vilken skola Linnéa ska vara placerad på för att få igenom skoltaxi och hinna skaffa läkarintyg... Det kommer inte gå. Jag kan ju inte göra nånting förrän vi vet vilken placering hon får. Hemskolan eller fortsätta i hörselklassen. Jag känner verkligen hur Uppsala kommun jobbar för mig just nu.

Igår sen var jag till apoteket. Jag skulle hämta ut Idas medicin. Hon tog sista tabletten igår. I förra måndagen, alltså 8 dagar sen, ringde jag till BUP för att få nytt recept. Då får man ett inom 5 dagar. Eller hur!!?! Nånting har uppenbarligen inte fungerat för det fanns inget recept. Idag har jag försökt ringa men det är helt omöjligt. Vi kommer till en datarobot som svarar istället för en människa och det finns ingen möjlighet att välja möjligheten att prata med en faktiskt människa. Grattis! Jag har talat in ett långt meddelande där jag säger att ge gärna får höra av sig till mig snarast för det är inte tänkbart för Ida att klara sig fem dagar till utan medicin. Hon får kämpa så enormt i skolan och sen brakar hon hemma. Det är kämpigt ändå för henne men utan medicin tycker jag synd om henne.