Jag har råkat ut för en sk mansförkylning för första gången i mitt liv. I söndags kväll kliade det i halsen och jag förstod att jag skulle bli förkyld. Shit happens. I måndags mådde jag väl inte toppen men travade iväg till jobbet, lagade middag och däckade i soffan när ungarna somnat. I tisdags var jag inte fullt så kaxig längre. Morgonen kom jag igenom men så fort ungarna kommit iväg till skolan däckade jag på soffan och sov hela dagen, till ungarna kom hem igen. Var tog dagen vägen??? Jag vaknade till lite nu och då men bara för att på fullaste allvar tycka synd om mig själv och sen somna om. Det hjälptes inte upp av att jag hade tokont i ryggen och nös som besatt. Lägg ihop ett och ett så förstår du själv... Det var smärta på häg nivå inblandad. Men ändå, vem tycker seriöst synd om sig själv?!?!?!

 Igår var jag ungefär lika död på fm. Jag skickade iväg ungarna till skolan och gick runt på ilska som drivmedel eftersom ngn slängt termosar omkring sig i köket på morgonen och gapat och skrikit när inte alla delar materialiserades framför hen. Denna någon var inte jag men jag fick plocka ihop allting och göra klart matsäcken till Erik. Jag var skitförbannad pga det. När jag sen kom hem från skolskjutsen däckade jag igen och sov till lunch. När jag vaknade var jag faktiskt hungrig så det får ses som ett steg i rätt riktning. På kvällen var jag kanske inte det piggaste man sett man jag pallrade mig iväg till kören iaf och idag är jag tillbaka på jobbet. Fortfarande snorig och inte helt kurant men jag orkar iaf hålla mig vaken   Däremot börjar jag undra på om jag också är allergisk mot nåt. Ögonen rinner konstant och jag har blivit som skinnflådd under ögonen(eksem typ). Det brukar jag inte bli av förkylning men väl av allergener. Mina långa ögonfransar har dessutom gått av och är nu mer normalkorta. Gissar att det ivriga torkandet av ögonen ihop med saltet från tårarna gjort det men det ser ju inte klokt ut