Igår var vår kör och sjöng på stadsmissionens soppmässa i kyrkan som hör till Samariterhemmet. Vi började med att leta oss fram till kyrkan och på vägen dit provade vi någ varenda dörr som finns på hela Samariterhemmet. Jag har varit där mkt i mina dagar men aldrig hört talas om kyrkan. Den ligger i gränden bakom hela sjukhuset. Superfint både ute och inne. Det verkligen andas historia i omgivningen. Man kan se diakonisterna och Silviasystrarna komma gående med sina stärkta uniformer och stränga miner. Helt underbart. Ännu bättre blir det när man tänker att de som ska komma och besöka faktiskt är de människor som av olika skäl hamnat på samhällets skuggsida. Jag blir glad i själen av att man inte gömmer undan dem i en källaren utan istället bjuder in i fina lokaler och låter alla få vara som man är. Hela stämningen är väldigt varm och välkomnande oavsett vem man är. Det är inte ofta jag varit så avslappnad under en gudstjänst som där.

Emma följde med mig också. Från början var det tänkt att en kompis skulle följa med men hon backade ur i sista stund. Hon skyllde på träning och läxor men jag gissar att hon nog var nervös. Det var Emma också. Jag hängde med henne i början för volontärerna skulle samlas tidigare och gå igenom arbetsordningen och förbereda. När kören sen började samlas lämnade jag henne. Då byggde hon ett gatustenskors tillsammans med en annan volontär så hon var väl omhändertagen en stund medan vi övade.

När vi övat klart frågade jag henne hur vi lät. Det var otroligt högt i tak och tja, inte direkt kyrkoakustik så man hörde inte alls sig själv. Otroligt förvirrande att veta om man ens sjöng rätt. Jag passade på att fråga hur det lät och fick till svar att: "Det låter inte allt för illa iaf"  Jag väljer att ta det som en komplimang eftersom det kom från henne! Vi fick göra ett extranummer när gudstjänsten var klar så jag antar att det inte lät så illa.

Efter gudstjänsten serverades kaffe och bulle innan gonggongen ljöd och det var dags att gå hem.

Jag har iofs deltagit i mässor i hela mitt liv, i missionskyrkan, pingstkyrkan, svenska kyrkan i massa olika församlingar och EFSförsamlingar. Ibland har jag känt mig som hemma och ibland inte alls. De senaste åren har jag mest varit i Gamliskyrkan men ibland följt med till Österleds. Jag har aldrig reflekterat så himla mycket kring det här med predikningar måste jag säga. Min konfirmationspräst var den mer svavelosande sortens präst och jag lyssnade aldrig på en hel predikan. Jag tonade ut och drömde mig bort. Faktum är att det är inte förrän på senaste åren jag faktiskt börjat lyssna. I Gamlis håller sig prästerna kort men kärnfullt och med vardagliga budskap som de flesta kan relatera till. Vissa är bättre än andra av prästerna. Jag är mer intresserad av såna som knuter ihop nuet med bibletexterna för det är ändå nu vi lever. Hur kan vi tolka denna text utifrån den värld vi lever i? För att få mig att lyssna så fångar du mig på det viset.

Aldrig har jag reflekterat kring olika predikningar förrän igår. Predikan från prästen(?) igår var levererat på ett helt annat sätt. Ett helt annat språk med helt annan satsmelodi, med annat röstläge och med andra ord. Fullständigt logiskt så klart! Klientelet är helt annorlunda mot trygga Gamlis. Det handlade väldigt, väldigt mkt om droger och spritens makt och hur man kan/orkar/klarar av att stå emot.  En av bönerna var också sinnesfridsbönen som AA ber varje möte. I framtiden kommer jag nog lyssna mer observant på hur saker sägs, inte bara vad som sägs.

Jag hoppas vi får komma tillbaka och sjunga igen. Det var en väldigt givande upplevelse och jag hoppas vi gav något till de som lyssnade!