Jag måste bli bätre och bättre på att bara leva här och nu. Jullovet kändes som en halv evighet lång. Inte alls negativt utan bara skönt och avslappnande. Nu har jag jobbat i snart två veckor och det känns som jag aldrig varit ledig. Jag trivs på jobbet så det gör ingenting det heller egentligen. Det är lite skönt med struktur på dagarna ibland också, ffa om man har både Ida och Erik hemma samtidigt för då måste man hela tiden ligga steget före eller så hamnar man i TV-fällan eller "bråka hela dagen-fällan".

Nu har också alla aktiviteter kommit igång igen. Måndag är det fotbollsträning och drama, tisdag scouter och simskola, onsdag fotbollsträning, torsdag ridning och konfirmation och sen är det fredag och helg. Just nu är det lågsäsong med fotbollen vilket är rätt skönt. Det räcker med två träningar i veckan och sen nån extra gång ibland då och då. Det är snart slut på friden där också när kvicksilvret börjar stiga i termometern, snön smälter bort och gräsplanerna går att använda igen. Jag längtar efter att få gå på lite matcher igen. Emma också kan jag tala om för att bara träna och träna utan matcher är inte hennes melodi alls. Hon är för mkt vinnarskalle för att bara vilja träna. Hon tänder inte till då.

I helgen är det dags för hajkövernattning med konfirmationen istället. Det blir nog roligt det med! Till Stockholm skulle de visst. Tumba närmare bestämt.

I helgen som var träffades vi i mammagruppen. Vi har hängt ihop i snart 15 år de flesta av oss. Jag var sist in och jag kom in för 12 år sen. Jag och Hanna har fyllt 40 båda två så vi tänkte gå ut och fira med ett teaterbesök men vi glömde visst bort det över jul så en nödlösning fick bli bio istället. Vi såg En man som heter Ove. Jösses vilken film! Aldrig förr har jag gapskrattat och storgråtit samtidigt på en film! Anso fick ha allmän utdelning av näsdukar i slutet. Jag tror faktiskt inte att nån enda var oberörd i slutet av filmen. Den rekommenderas varmt! Efter gråtkalaset passade vi på att gå ut och äta. Vi borde verkligen träffas lite oftare!!!