Nu har vi avverkat sista utvecklingssamtalet för den här terminen. Sist ut var Ida. Hon själv hade prioriteringen klar för sig för hon drog iväg till kören och överlät samtalet till oss vuxna istället  Jag förstår henne för jag hade velat göra samma sak om jag var hon.

Det är så roligt att gå på just hennes utvecklingssamtal. Det går inte nödvädnigtvis bra för henne i skolan. Alls om sanningen ska fram men läraren är så himla bra och ser verkligen Ida för vem hon är med sina starka sidor men även sidor som hon inte behärskar än. Dessutom är Ida precis som mig i samma ålder. Vi är inte bara lika till utseende. Vi är så lika även på alla andra sätt. Hon läser med turbofart. När jag gick i mellanstadiet hade jag avverkat i princip alla böcker i biblioteket. Nu var det inget stort bibliotek men ändå. Ida läser med turbofart men precis som med bilkörning innebär turbofart att man missar en hel massa på vägen. Man tolkar inte det man läser så himla bra. Hon förstår grundtesen i texten men det där som står mellan raderna finns liksom inte och i en bok finns det en himla massa mellan raderna. Nu oroar inte det mig. Jag vet att det kommer. När hjärnan mognar. Man får ha i åtanke att hon bara kunnat lära sig i skolan i 1,5 år, sen hon fick medicinerna. Innan dess var det ingen inlärning alls, iaf inte vad gäller skolämnen. Ser man det så har hon utvecklats med raketfart.

Min underbara, kreativa, lilla ejdihejdi kör livet i turbofart även i skolan. Hon älskar de kreativa timmarna när man får hitta på historier, fantisera, dramatisera, gestalta, måla. Fantasivärlden behärskar hon fullt ut. Sagor och berättelser flödar ur henne med blixtens hastighet, mkt fortare än hon kan skriva. Hon kan berätta en text med flyt, röd tråd och alla andra delar men med en penna i handen så hänger inte handen med huvudet så saker tappas bort på vägen. Röda trådar, meningar, ord, bokstäver. Hon får helt enkelt bli en jäkel på att skriva på datorn. Jag skriver nästan lika fort som jag tänker idag så det går att övervinna även den svårigheten  .

Sen har vi det där med matten. Sorgebarnet. Matte och Ida kommer nog aldrig bli bästa vänner men som hennes lärare säger så är huvudsaken att hon lär sig så hon klarar sig i samhället sen. Översalgsräkning, räkna ut procent och kostnader för ett lån, enkel budgetering sånt behöver hon lära sig. Hon behöver inte bli matematikprofessor. Hon når inte målen i matte heller och har aldrig gjort. Efter jul kör vi en satsning med specialläraren igen då och upprättar ett åtgärdsprogram. Same procedure as last year. Lilla Ida, matte är inte ditt ämne, men åh vilken underbar unge du är ändå med din kreativitet   

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag slutade skriva eftersom jag helt enkelt inte hade nåt att berätta. Vem vill läsa om när jag jobbar, jobbar och jobbar liksom? Ingen. Ekorrhjulet det gångna året har inte varit klokt. Vakna, jobba, hämta ungar, laga mat, skjutsa ungar och sen sova...

4 novemeber började jag en jäkligt besvärlig resa. Den där man kämpar mot kroppen och vågen. Resan för att gå ner i vikt. Jag vet att jag har allting mot mig. Jag äter redan bra men ser ut som en medicinboll. Läkare, flertalet, säger att jag är en öv...

Vi har bestämt oss för att flytta, tror vi iaf. Huset vi bor i kräver sjukt mkt jobb. Huset är i halvdant skick. Det finns inte ett enda rum där det inte behöver fixas nånting. Vissa rum saknar värme, andra saknar förvaring som måste platsbyggas meda...

Emma har bestämt sig för att byta klubb. Hon har nu provtränat med båda klubbarna men beslutet kom i måndags då hon kände att hon litar på tränarna i ena laget. De är schyssta och tillmötesgående. Tjejerna i laget är också välkomnande och de tränar h...

Jag som alltid har sån skrivklåda har senaste månaderna inte haft tid att skriva. Hemma är det fullt ös och på jobbet är det ännu värre. Jag har vid ett par tillfällen "tagit ledigt" från kvällsaktiviteterna och ägnat kvällen åt att bara vara, ladda ...