Jag tror alla vi föräldrar har något slags mål med vår uppfostran. Det vi vill att våra barn ska bli. Jag tänker inte på fotbollsproffs nu eller tennisstjärna utan mer på det personliga planet. Mitt mål har hela tiden varit att mina barn ska växa upp till självständiga, trygga, empatiska individer som vågar stå upp för sina och andras rättigheter. Jag vill gärna att mina barn ska våga ta plats i samhället. Inte i direktskenet från strålkastaren utan mer att de vågar säga vad de tycker och tänker. När flickorna dessutom kom i följd och jag själv sett hur flickor och kvinnor förtrycks, marginaliseras och åsidosätts i samhället så blev det ännu viktigare. Jag har inte lärt mina flickor att sitta still och vara tysta. Alls! Det märks hemma ibland kan jag lova också men trots att det är jobbigare för mig som förälder är det så värt det i slutändan. Å andra sidan har jag inte lärt dem att de ska stå på barrikaderna och skrika heller. Jag har mer uppmuntrat till ett socialt och politiskt intresse från tidig ålder. Man börjar inte med partipolitik utan mer sopsortering, mänskliga rättigheter i det lilla formatet och sånt för barn självklart och grundläggande om nu någon undrar hur man gör  

Mina barn är precis som alla andra barn. De busar, leker, skojar, gapar och skriker. De slåss och de retas. Men vi läser mkt, pratar mycket om världen omkring oss, engagerar oss i olika typer av frågor som miljön, flyktingsituationen. Kort och gott, vi pratar om livet. Vi skänker en slant varje månad och vi samlar in kläder till församlingen eller till olika andra insamlingar efter lust, tid och förmåga. Har vi inga kläder skänker vi inga men vi gör vad vi kan.

Jag vet att mina barn har ett miljötänk med sig som resultat av detta. Detta krockar gärna med viljan att ha saker så allting är en balansgång. Men igår insåg jag att iaf ett av barnen börjar bli stor och få ett annat samhällsengagemang. Emma har valt ut ny bok att läsa.(Bild tagen från google)

Heja Emma!, säger jag för det valet.  

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag slutade skriva eftersom jag helt enkelt inte hade nåt att berätta. Vem vill läsa om när jag jobbar, jobbar och jobbar liksom? Ingen. Ekorrhjulet det gångna året har inte varit klokt. Vakna, jobba, hämta ungar, laga mat, skjutsa ungar och sen sova...

4 novemeber började jag en jäkligt besvärlig resa. Den där man kämpar mot kroppen och vågen. Resan för att gå ner i vikt. Jag vet att jag har allting mot mig. Jag äter redan bra men ser ut som en medicinboll. Läkare, flertalet, säger att jag är en öv...

Vi har bestämt oss för att flytta, tror vi iaf. Huset vi bor i kräver sjukt mkt jobb. Huset är i halvdant skick. Det finns inte ett enda rum där det inte behöver fixas nånting. Vissa rum saknar värme, andra saknar förvaring som måste platsbyggas meda...

Emma har bestämt sig för att byta klubb. Hon har nu provtränat med båda klubbarna men beslutet kom i måndags då hon kände att hon litar på tränarna i ena laget. De är schyssta och tillmötesgående. Tjejerna i laget är också välkomnande och de tränar h...

Jag som alltid har sån skrivklåda har senaste månaderna inte haft tid att skriva. Hemma är det fullt ös och på jobbet är det ännu värre. Jag har vid ett par tillfällen "tagit ledigt" från kvällsaktiviteterna och ägnat kvällen åt att bara vara, ladda ...