Jag får nog anse mig som en rätt luttrad mamma. Vi har fyra barn och givet åldern på mina barn har vi nu skolat in fyra barn i skolans värld. Jag skriver vi här även om jag oftast skriver jag eftersom jag inte har varit med och skolat in några barn. Jo, jag vet att jag skolat in något av barnen för att jag var mammaledig då. Orkar inte räkna på vem det kan ha varit men iaf så har den händige mannen skolat in nästan alla barn överallt. Det är lärarens lott att man missar såna saker med ens egna barn eftersom man har egna skolbarn att skola in på jobbet. Även i år har jag missat inskolningen men det har gått bra. Vi har hämtat glada barn varenda eftermiddag. Barn som leker och har kompisar och som inte alls vill gå hem.

Däremot har jag sett en sak som skiljer sig med Erik från tjejerna. Är det för att han är nästa året yngre än tjejerna var när de började skolan? Är det för att han är kille och det finns andra förväntningar på killar?  Nästan varje dag hämtar jag en pojke med smutsigt ansikte och randiga kinder. Att han är smutsig gör mig ingenting. Han är aktiv som sjutton och blir smutsig men jag har undrat lite över ränderna. Det visar sig att han gråter varje dag- över lite olika saker. En dag längtade han lite mkt efter familjen så då sökte han upp storasyster för att få lite närhet. Det uppskattades inte alls av Ida som sprang iväg och tårarna var ett faktum. Han har ramlat och slagit sig. Han har bara saknat oss och tryggheten på förskolan. Han är lite känsligare än vad tjejerna har varit. Vi har haft tuffa, kavata tjejer som nog klassats in i kategorin "pojk-flicka". Erik kanske är precis som tjejerna vad vet jag men som kille anses det ju mindre OK att "ta till lipen" när man är ledsen... 

Han är känslig och han är inte det minsta tuff. Varför ska man vara det? Måste man vara det? Han föredrar att leka med tjejerna i klassen och kramas gärna. Det är inte alls lika OK när man är kille tydligen. Jag är stolt över att jag har en pojke som både gillar att brottas, bilar och mecka med bilar men också har kontakt med sina känslor och fortfarande vågar gråta och tycker om sina rosa strumpor. Herregud, han är fem år! Klart man får gråta då. Han är pytteliten fortfarande. Men ändå får jag höra kommentarer som Ida snappat upp i skolan som signalerar att det nog inte är alla som tycker det.Det värsta är att det verkar som att kommentarerna kommer från vuxenhåll. Kan det vara så illa att man inom skolan inte kommit längre än att "pojkar ska vara tuffa och flickor väna"?