Det finns kanske barn som gillar att städa. Mina barn gör det inte. Alls faktiskt! Inte bara ogillar de att städa. De hatar det verkligen. Det är krig varenda gång. Jo, vi plockar upp varje kväll om möjligt men det är likafullt krig varenda eviga gång. Är det lite leksaker går det an men är det krigszon så är det mer undanflykter, mer gap och skrik, mer tårar. Det hjälper inte att hjälpa till att städa. Då sätter sig aktuellt barn och tittar på och struntar att städa själv så det har vi slutat med. Det är trots allt inte jag som stökat till...

Idag var det dags för den där händelsen som alla våra barn själva valt. Efter en hel dags strid om städningen så slutar det med att jag tar alla, varenda leksak i hela rummet, och slänger det i svarta sopsäckar. Sen står ungen där utan leksaker, utan nalle, utan böcker och har en säng men inga leksaker. Där är vi idag. Varför ska varenda en av mina ungar vara så envis att det blöder(inte bokstavligen!) innan de fattar att jag skojar inte och att alla leksaker är verkligen borta(på vinden och i förrådet men vi säger på soptippen...)? Och nej, alla leksaker har hittills inte tagits fram än med något av barnen men däremot kan man ju återvinna till nästa barn  Eller julklappar eller nåt. Däremot blir det ett väldigt tomt lekrum ett tag. Väldigt plastfritt. Och lättstädat förstås. Och nej, vi ska inte ha fler barn. Vi är fulltaliga. Idag är jag dessutom en rätt less mamma efter en hel dags bråk om städning. Solen skiner. Jag vill vara ute istället! Varför ska det vara 30 grader varmt den enda dagen när jag måste ta tag i alla skittråkiga saker