I natt har jag lyckats med konststycket att jag inte kunnat sova på hela natten. Det är tusentals tankar i huvudet på allt möjligt. Just nu är det några människor i min närhet som tar beslut som är mindre begåvade. Att stå vid sidan av och titta på när någon som har vandrat på den smala vägen och verkligen kommit långt i att vända livet till ett bra liv med framtid så ser man hur ett dumt beslut i fel tid och med påverkan från andra så vänder allt och ingenting fungerar längre. Det är människor man tycker om och bryr sig om. Det blir en och annan tår av ilska, frustration och vanmakt. Det blir en och annan tår av sorg. Det blir en och annan bön till högre makt om hjälp till dessa människor.

Jag vet att det kommer vända och bli bättre men just nu så får det lov att vara så. Andra saker blir faktiskt inte bättre. Min morfar kommer aldrig bli bätttre. Han har levt ett långt liv men han borde ha många friska år till. Det har han inte. Han har en prostatacancer som metasterat sig i skeletten, i princip hela skelettet vad jag förstår. Det finns ingenting man kan göra mer än smärtlindra. Även om en del av mig tycker att det är bättre att någon över 80 får cancer än småbarn/unga människor så tröstar den tanken illa just nu när det är min morfar som är sjuk. Fuck cancer! Kan vi inte utrota den sjukdomen snart? Det finns ingen värdighet i cancer- alls!

Efter en lång dag på jobbet igår åkte jag med tårvåta kinder till kören. Jag behövde verkligen få sjunga av mig. Det är mina timmar av terapi mitt i veckan och det fungerar verkligen urbra. Jag kan komma dit som en urvriden disktrasa och kommer därifrån full av energi och glädje. Vilken tur att man har den där ventilen! Jag älskar verkligen kören och att få sjunga. Det behövs för att jag ska känna mig hel och i harmoni.

Igår sjöng vi igenom en himla massa låtar eftersom vi ska underhålla på en föreläsning nästa onsdag. Amos, den glada busschauffören, ska hålla föredrag om sitt liv och sin bok. Kören fick då en förfrågan om vi ville sjunga då. Ska bli superkul och jag gissar att det blir lite större publik än vanligt. Har vi tur kanske vi har några män som hittar till oss sen som vill sjunga! Vi behöver fler män.

Efter kören stannade jag och pratade med några andra deltagare. Då kom vår körledare fram och frågade den där frågan som jag hatar att få. "Kan inte du sjunga solo?" Han vet att jag inte törs. Han sade tom att han vet att jag är blyg. Det är den där frågan som delar mig mitt itu. Jag blir galet glad för frågan. Det innebär ändå att han tycker att jag sjunger tillräckligt bra för det. Han tror på mig. Halva jag står och hoppar av glädje över berömmet. Över lyckan att bli trott på som duktig. Den halvan beter sig som en champagneflaska som man skakar och sen öppnar. Det sprutar över och bubblar överallt i hela kroppen. Sen har vi den andra halvan av mig. Dne som inte tycker om att stå i centrum. Den som får panik över att synas. Panelhönan i mig, den blyga, nästan skygga halvan av mig tar över och säger bara tvärt nej. Jag är förste person att säga att jag inte tycker om den här halvan. Den för ingenting gott med sig. Jag gissar att vi kommer hitta en lösning. Jag vill hitta en lösning men vi kanske kan börja med att jag inte sjunger helt ensam utan en duett eller liknande? Jag klarade av att sjunga i en kvartett förrut. Jag ensam sjöng min stämma men tillsammans med tre andra. Det överlevde jag iaf. Det kan vara ett steg i rätt riktning. Man måste våga utmana sig själv också. Personlig utveckling är nåt bra. Klarar jag detta så klarar jag allt!