Jag roar mig med att läsa kommentarerna till Meekatts debattartikel om barnuppfostran. Hon och jag har precis samma syn på det här med barnuppfostran kan jag återigen konstatera. Vi älskar våra ungar mer än nåt annat men de driver oss till vansinne fler gånger på en dag än man orkar tänka på. De testar, bråkar, skriker, gapar, lever rövare, testar fler gränser, gör dumheter. De kramas, pussas, busar, älskar varandra och delar med sig precis lika mycket. Enda kruxet är att det ser man aldrig  Mina barn är som alla andra. De göra bra saker och mindre bra saker. Jag älskar mina barn till tusen men inte en chans att jag älskar allting de gör. Det finns inte på kartan att jag låter min snart 14 åring skicka iväg ett skojsms som gör någon annan orolig utan att det blir en konsekvens och ett allvarligt samtal. Om hon gör nåt dumt så blir det ett allvarligt samtal(eller väldigt många) beroende på vad som skett och sen följs det inte sällan upp av en konsekvens/straff. Vårat agerande får alltid konsekvenser, förhoppningsvis bra konsekvenser men ibland dåliga och tråkiga. Världen är ingen rosafluffig drömvärld där alla lever lyckliga i alla sina dagar. Att döma av kommentarerna så gör detta mig till barnmisshandlare?! Jag och mina barn får nog leva med det då. Om min 14åring skickar iväg det där sms'et som bara var på skoj men som orsakade en helt annat reaktion i mottagarläget så blir konsekvensen att man kanske får mobilen beslagtagen några veckor eftersom man kanske har visat att man kanske inte var helt redo för det ansvar som en mobil innebär.

Om min femåring slår sina syskon så åker han in på rummet. Att slåss är inget som vi gör i vår familj och då blir konsekvensen att man inte får vara tillsammans med oss andra förrän man slutat slåss och bett om ursäkt. Självklart pratar vi med honom också om vad han gjorde och varför han åkte in på rummet. Men om han slåss för fjärde gången samma dag så ledsnar jag och då ryker förklaringen. Den har han redan fått mer än en gång. Enligt vissa är det straffbart att göra så? Tja, misshandel är också straffbart sist jag kollade.

Jag tror att det stora felet många gör är att tro att barn är vuxna. Barn är inte vuxna. De är barn och måste behandlas därefter. Barn ska behandlas med kärlek, respekt, tilltro till deras förmågor men också med tydliga regler för vad som är önskvärt och icke önskvärt beteende. Barn kommer att testa gränserna. Vissa barn är mer lättstyrda och då räcker det med en huvudskakning som markering och barnet slutar. Jag har haft ett sånt barn. Det är superlätt att uppfostra ett sånt barn, iaf i början. Vilken metod som helst fungerar toppen.

Jag har också barn som är på andra sidan skalan. Det känns inte som att det spelar någon som helst roll vad du gör för ungen lyssnar inte eller tar till sig ändå. Det är då man verkligen formas som förälder skulle jag säga. Det är då man verkligen måste ta sig en funderare kring vad man vill och hur man ska nå dit. Den typen av barn kan man omöjligt uppfostra genom att pedagogiskt sitta och säga: "Lilla vän, nu förstår jag att du är lite arg men ska vi rita en bild som visar dina känslor?" När min NPF-unge var fem år hade hon i bästa fall förmågan att kunna ta in tre ord i taget. Lägg till ett jäkla temperament som reaktion på att världen var i kaos och total avsaknad av impulskontroll. Här gällde det att säga vad man ville på så få ord som möjligt. Det fick inte finnas någon som helst möjlighet att tolka annorlunda. Jag vet inte hur många gånger jag fått försvara att jag är så kort mot henne. Jag blev den mamman som hon behövde. Den otroligt strikta, rutinstyrda, förutsägbara mamman jag är idag.

Barn föds inte med nån inre kompass kring vad som är rätt och fel. det lär de sig genom att leva, genom att titta på andra människor och genom att göra fel och lära sig av sina misstag. Jag förväntar mig inte att mina barn ska sitta lydiga och snälla i soffan som ljus och aldrig bråka. finns det såna barn? På riktigt? Jag förväntar mig att mina barn tar för sig av vad livet har att erbjuda men med empati, ödmjukhet och respekt för andra människor.