Idag på lunchen fick jag av en stund över. Jag öppnade ett tomt dokument och började skriva. I början var jag inte riktigt klar med vadå jag skulle skriva om men det löst sig. Jag kärleken och skrev så länge jag kunde tills det var dags att ha nästa intervju och så skrev jag en stund till nu ikväll. Jag har just nu skrivit fyra kapitel i boken om mitt liv som mamma till mina barn. Fyra kapitel och jag har inte ens kommit nånvart. Jag tror kanske att jag kan skriva en bok ändå:)
Ända sen jag var liten har jag haft livlig fantasi. Jag skapade fantasivärldar i mitt inre som skiftade men de fanns alltid där. Nån gång i gymnasiet började de blekna och bli mindre viktiga men då började jag skriva dikter, noveller och sånt. Slrivandet har också alltid funnits. Jag var den där ungen som älskade att skriva uppsatser, artiklar, insändare i skolan. Fick jag bara skriva så var jag nöjd. Läsa funkar också men skrivandet klarar jag mig inte utan. Det är ett behov precis som att äta, sova eller kissa. Jag behöver skriva. Det var därför jag startade bloggen. Jag fick utlopp för skrivklådan. Bloggen har aldrig varit mitt forum men ett dugligt alternativ iaf. Jag får formulera tankar, idéer, åsikter, känslor, erfarenhet, glädje och sorg. Det får mig att må bra.

Min svensklärare i gymnasiet sade åt mig att gå ens skrivarkurs och satsa på att bli författare. Jag var född till det tyckte hon. Visst vissa saker kan jag. Att sätta ihop en historia är lätt men jag kan nog ärligt säga att deckare kommer jag aldrig kunna skriva. Jg skulle vara sämst i världen eftersom det kräver ett helt annat sätt att skriva. Mer strukturerat, eftertänksamt och med mer planering. Jag tvivlar att jag kan skriva så. Mina berättelser bara flyter fram genom tangenterna. Jag vet inte var den slutar. Jag börjar med en tanke, känsla och sen utvecklas den under skrivandets gång.

Dagens verk kommer jag fortsätta skriva på men mer som terapeutisk effekt. Däremot är det roligt att det gick så lätt och snabbt. Jag är förvånad.