Jag är skitfjantig. Jag har inga som helst problem att gå till en läkare när det gäller ungarna men när det gäller mig själv är det någonting helt annat. Jag inbillar mig att han ska tro att jag är inbillningssjuk eller nåt så jag väntar och väntar och väntar in absurdum och antingen hinner det gå över av sig själv eller så hinner jag bli rejält dålig och måste söka akut. Enda gången jag går är för att förnya recept och då mailar jag oftast så slipper jag komma  

Idag däremot har jag ringt och fick en tid  idag??? Jag hade förväntat mig minst en veckas väntetid. Nu är jag nervös bara för det för tänk om han inte tro mig... Tänk om han tror att jag hittar på anfallet häromdagen? Den logiska delen av hjärnan vet att han inte kommer göra det. Varför skulle jag? Så roligt är det faktiskt inte att springa där. Och jag är ju typ aldrig där heller... Jag tror att det här nog är 3 ggr jag är där totalt på ganska många år. Alla ggr pga astman dessutom. Vi får se vad han hittar på idag? Skolsköterskan tyckte att jag behövde starka antihistamintabletter(tevegyl) för att häva anfall. Jag gissar på singulair.Jag vet inte men det lär väl läkaren göra antar jag. Oavsett är det inte bra alls jsut nu. Jag blir anfådd av att gå 100m. Det är inte riktigt sunt. Eller trött av att gå upp för trappan hemma. Lungkapaciteten är katastrofal. Törs inte ens tänka på vad PEFvärderna skulle vara. Under 200? Jag klarar iaf inte av att sjunga en hel sång utan att bli andfådd.