Min mamma har jobbat inom kvälls och nattpatrullen inom hemsjukvården. Hon har jobbat på flertalet vårdavdelningar på Ackis(lungan, gyn,gamla långvården, you name it!). Hon har varit med och startat ett par vårdboenden(korttids och permanentboenden). Hon har jobbat på golvet med den faktiska vården och på senare år som personalassistent. Ända till hela stället privatiserades och hon ansågs icke önskvärd längre. Hon blev friköpt eftersom det inte fanns arbete kvar för henne. Hon har sen dess gått hemma, först med lön och sen efter det har hon gått en utbildning med EUbidrag och nu fortfarande på EUbidrag så går hon till ja vadå?

Tre dagar i veckan ska hon komma in och visa sig på ett ställe. Där ska de få uppgifter att göra. De SKA få uppgifter. Jag vet inte om jag håller med. Inte mamma heller förresten. Hon har arbetat hårt hela sitt liv. Det hon gör nu är en skymf. Faktiskt. Hon går på nåt som heter jobbcoachning. Tre dagar i veckan ska hon komma till skolan mellan 9-16 eller om det är 8-16. Det spelar mindre roll faktiskt. Mamma gillar att lära sig nya saker så hon är glad att ha nåt att göra. Hon gick dit första dagen, uppskattade att man var noggrann med tiden och såg fram emot att få göra nåt nyttigt om dagarna istället för bara gå hemma och trampa. Hon har ändrat sig nu. Hon går hellre hemma och trampar än dag efter dag efter dag blir förolämpad och idiotförklarad för vad annars kan man kalla det? Hon kommer i tid. Lärarna gör det inte. När lärarna väl kommer sisådär en halvtimme för sent släpps de in i ett rum som saknar bänkar. Vill man anteckna något måste man skriva i knät. Där släpps de in i detta rum fullt av pinnstolar och så får de en uppgift som kan se ut så här

Den här uppgiften ska de sen diskutera och filura på ändra fram till 11 då det är återsamling... Behöver jag säga att de var klara på 5 minuter.Det kanske är högst ovanligt men de allra flesta vuxna människor har ganska bra koll på vad de tycker om att göra och vad de inte gillar lika mkt. När de går tillbaka för att få mer arbete får de höra att de kan gå in i datasalen och skriva på sitt CV, sitt personliga brev eller söka jobb. Mamma har redan skrivit sitt CV och sitt personliga brev. Det skulle man lämna in första dagen på coachningen. Tyvärr slarvade de bort den... Nu har hon såklart den kvar i datorn men saken är den att CVt och brevet är klart. De kan också söka jobba. Mamma har redan sökt alla jobb som hon kan söka som är relevanta för hennes utbildning. Det hon får göra efter dessa 5 minuters arbete är att surfa runt på nätet, läsa facebook, kolla mailen. De har frågat om fler arbetsuppgifter men det finns inga. Kl 11 är det återsamling och då tas närvaro och sen är det lunch. Återsamling kl 13. Efter lunch hänvisas de till datasalen för att hör och häpna skriva CV och söka jobb, igen!

Ursäkta min franska här men varför i helvete tar man inte tillvara på människors inneboende kompetens och vilja till att utvecklas? Tror man på fullaste allvar att någon är intresserad av att surfa runt i en datasal en hel dag finansierat av EUbidrad? Jag kan tänka mig tusen viktigare och bättre saker att göra med tiden än detta. Jag är både examinerad och legitimerad lärare. Jag är en jäkel på att inspirera och aktivera motsträviga, lata, arbetsovilliga, arbetsskygga individer. tänk då vad jag kan göra med människor som faktiskt vill göra nåt! Anställ mig så lovar jag att göra den här jobbcoachningen till nåt vettigt som inspirerar och utvecklar arbetslösa istället för trycka ner dem och idiotförklara dem. Eller är det det som är jobbcoachning? Att tvingas till att göra absolut meningslösa saker för att man ska lockas ut i arbetslivet? I såna fall ber jag om ursäkt att jag skrivit detta.

(Om ni undrar så håller mamma mamma på att samla ihop likartade uppgifter och skriver loggbok om hennes upplevelser som arbetslös men arbetsvillig människa i arbetsförmedlingens "omsorg".) Och jo, jag erkänner. jag har inte mkt för arbetsförmedlingen. De är i samma skala som försäkringskassan ungefär... Första och enda gången jag haft med dem att göra så fick jag höra att jag lika gärna kunde börja jobba svart. Jag var 18 den gången.