Jag har gått och fått ledigt så här mitt i jullovet. Barnledigt! Emma sover över hos en kompis. Ida och Erik sover hos mormor eftersom jag och Linnéa skulle ha tillbringat hela dagen i Diöshallen men Linnéa däckade igår kväll med feber och vi fick ändra om planerna så idag är det bara hon och jag hemma. Lugnt och skönt. Som vanligt är det lite för skönt för att jag ska få något gjort   Jag får skylla på att jag har en ond hals och svullna halsmandlar. Visst får man göra ingenting då  Eller ingenting och ingenting. jag lär åka och handla, diska och dammsuga men inga stordåd iaf. Nyårsafton stod jag hela dagen och vek tvätt. Jösses vad med tvätt. Tyvärr ökade inte de garderober som hade behövt utökats. Mårtens är proppfull med råge. Idas kläder ligger överallt eftersom Emma lagt beslag på byrån och hängarna i Idas rum. Emma har inte fått någon garderob än. måste nog åtgärda det tror jag... Eriks två lådor ekar fortfarande tomma. Däremot har jag två påsar med urväxta kläder efter Erik och två sopsäckar efter Ida av all tvättvikning så jag får nog inse att det är dags att köpa nytt. Helt nytt till Erik för han har kanske 5 tröjor och 3 par byxor. Det är ungefär så mkt som dagis vill ha liggandes där... Kanske skulle roa mig med det idag också??? Lite grann iaf:)

Nu vet jag inte varför andra bloggar. Jag läser väl i ärlighetens namn inte så  värst många bloggar heller. De få jag läser är Carolas(Familjen Annorlunda ni vet) som jag läst sen tidernas begynnelse, nåja sen hon började blogga iaf för många år sen. Sen läser jag en blogg om EB, en om Trisomi13 och så Bondmoran för att hon är så himla rolig. Jag vet inte varför jag fastnat för dessa men jag gissar att det handlar om deras sätt att skriva. Carolas är bäst! Även om ämnena inte alltid är roliga, ffa inte sista tiden så är hon liksom en del av vardagen. Jag känner henne och barnen. Lite konstigt men så är det. Hon är ibland hos grannen och varje gång är man på väg att hälsa men jag är feg  

Själv började jag blogga eftersom jag har skrivklåda. Jag har alltid skrivit mkt. Jag älskar att skriva. Bara tanken att få vara någon annan, vem som helst... Jag har massor av idéer men tiden räcker inte till. Jag får mitt lystmäte tillgodosett genom att skriva här antar jag. Eller nä... Men nu har jag en kompis som skriver massor med noveller. Hon håller faktiskt på att skriva sin egen novellsamling om sin familjehistoria som jag är sjukt nyfiken på att läsa. Hon har blivit publicerad flera ggr och nu ska hon vara med i en novelltävling. Jag tror baske mig att jag ska skicka in nåt om jag kommer på nåt om ämnet förnekelse. Det får ligga och processa i hj'ärnan ett tag så får vi se om nåt dyker upp. Annars sätter jag mig väl på vinst och förlust. Det är lite så jag ofta jobbar när jag skriver. Jag har ingen klar idé över vad som ska skrivas utan det kommer ändå. Jag känner inte igen mig i författares beskrivning av mödan med skrivandet. Att skriva om en mening 100 gg innan man är nöjd. Jag skriver och skriver och skriver. Storyn byggs upp under tiden jag skriver utan att jag själv vet vad som händer. Efteråtnär jag är klar kommer processen med att rätta och utveckla så klart men inte under tiden jag skriver. Jag kan nog lugnt säga att jag aldrig blir någon deckarförfattare för där om nån annanstans måste man väl ha målet klart gissar jag för att kunna bygga upp ledtrådar och annat. Det är inte för mig  

Däremot skulle jag gärna få en månad ledigt för att bara kunna skriva! Det vore så underbart att bara få sätta sig och börja skriva en berättelse utan tvånget att ta hand om familjen. Eller kanske att få lämna på dagis/skola som vanligt men istället för ratta bilen till jobbet så får jag sätta mig och skriva. Om alla har rätt till en egodröm så är det min!

Appropå drömmar! Vad har ni för drömmar och ambitioner? Under hösten fick jag göra en livskompass med psykologen på företagshälsan. Otroligt nyttigt och lärorikt. Jag insåg vad jag brann för i livet. Jag insåg vad jag inte tycker är viktigt. Just att få reflektera över det för när gör man annars det? Inte jag iaf. De 5 timmarna var mina timmar där bara jag fick bestämma och tycka till, drömma. Förutom min familj som alltid kommer först, varenda gång utan konkurrens så insåg jag att samhällsengagemang är viktigt för mig. Jag insåg inte riktigt att det var det som var mitt jobb förrän jag pratade med psykologen. Det var en insikt och jag har nog varit lite korkad för det borde jag förstått ändå. Jag skulle också hemskt gärna vilja åka till någon av alla katastrofer och hjälpa till. Som vad vet jag inte faktiskt och det spelar inte så stor roll utan bara känslan av att göra en insats. Synd bara att gratisarbete inte direkt är förenligt med familjen men det finns ju en tid sen också när barnen flyttat hemifrån. Ingen blir gladare än jag om svältkatastrofer och krig har upphört tills dess, precis som ingen är gladare än jag om jag blir arbetslös pga det inte finns ungdomar som behöver vår verksamhet men tyvärr ser det nog inte så lovande ut just nu. Tvärtom skulle jag vilja säga!

Ni har väl sett och läst Aftonbladets reportage ifrån Afrika nu? Om inte, gör det!