Har länge funderat på om jag ska skriva några ord om släkten och den strid de för mot och med varandra. Vi kan väl säga för er som inte är så insatta att de inte direkt är sams  Jag får väl börja med att säga att jag faktiskt tycker om mina mostrar. Allihopa! Alla har de sina egenheter men det är det som gör oss till människor och faktiskt intressanta att känna. Jag har också mina egenheter och de är nog värst av alla   Däremot blir jag så in i själen ledsen när mina mostrar(och mamma) inte kan hålla sams. Det värsta är dessutom att det är helt onödigt. Den främsta orsaken till deras osämja är min mormor som väl inte är den mest sympatiska människan på jorden. Hon gillar att spela ut folk mot varandra. Hon favoriserar vissa av sina barn och gör ingen hemlighet av att de är bättre. De som står sämre i kurs får också höra det, utan krusiduller. Eller vad sägs om att man som dotter fått höra att man inte är vatten värd?! Låter väl kärleksfullt... Det mest tragiska är dessutom att det är lååååångt ifrån det värsta.

Som motpol har morfar funnits. Han har inte alltid varit bra har jag förstått men så länge jag varit med i bilden har han iaf balanserat upp räv och rackarspelen, hållit tillbaka elakheterna och förhindrat katastroferna. De senaste åren har han varit dement och klarar inte längre att göra det och det har märkts på osämjan syskonen emellan. Alla syskon har nog inte förstått hur mormor håller på heller. Det gjorde inte jag heller som yngre för jag har alltid varit en av favoriterna. Det var ett brutalt uppvaknande och inte alls trevligt. All heder till mamma dock som aldrig pådyvlat mig hur mormor kan vara utan dolt det länge och väl och nog inte velat visa det.

Nu har det tillåtits gå så långt att sämjan är borta sen länge. Polishen är bortputsad. Skalet är borttaget. Det gör ont i själen men jag hoppas att vi kusiner kan ställa oss över våra föräldrars(morföräldrars) förehavanden och visa att vi är större som människor. Visa att nånting vackert faktiskt kan växa i den vidrigaste av jordar. Likt maskrosor i en asfalt eller prunkande blomster på baksidan av Auschwitz.