Emma står i köket och bakar sockerkaka att bjuda på när mormor och morfar kommer hem. Erik och Ida leker blindbock i vardagsrummet, Fritte springer och hämtar bollar som jag kastar och jag förstår inte hur jag ska kunna ställa in mig i ett hundfritt liv igen. Fritte är en så självklar del av familjen efter den här sommaren. När han är hemma utan oss blir det så tomt, ensamt och tråkigt. Jag gillar hans sällskap på kvällen. Jag gillar tom våra sena kvällspromenader i regn och mörker. Jag vill ha nån som vaktar huset när jag är ensam hemma och nån som tvingar ut mig på promenader.

Förresten, visste ni av att just blindbock är en lek som inte väcker några bra minnen hos mig? Vi barn på gatan lekte den ofta när jag var liten. Det var poppis. Det tyckte jag också ända tills de kom på idén att springa från mig på gräsplätten där vi var och inte säga till innan jag krockade med nåt. Jag sprang rätt in i ett träd och fick jordens blåtira och snubblade över nåt järnrör som stack upp ur marken så jag skrapade upp ena benet ordentligt. Det fick penslas med gentiana innan det läkte ihop men ärret finns kvar. Just blindbock skrämmer mig efter den erfarenheten.

Lördag idag. Det innebär en dag kvar i frihet som en kompis och lärare uttryckte det häromdagen. Hennes känsla är att man lever på sommaren, går in i mörkret med nonstopjobb för att komma upp till ytan på höstlovet, ta ett snabbt andetag och sen dyka vidare till jul. Då hinner man ta två andetag. Så är livet om man är lärare. Tyvärr, för samtidigt som man jobbar dygnet runt, förväntas ha jour jämnt och inte har rätt till ett jobb utan ska anse att jobbet är ett kall så har vi en annan sida av jobbet. Den som gör att man trots allt jobbar kvar. Den som gör att det är värt allting. Förmånen att få möta fantastiska ungdomar, se deras glada ansikte när de äntligen förstått en svår uppgift. Att genom vägledning, samtal och bara genom att vara medmänniska hjälpa dem vidare i livet trots alla hinder och svårigheter som de möter.