Vad är du för en typ av förälder? Jag ställer ofta den frågan till mig själv. Svaret är inte så himla enkelt men återigen ställde jag den idag efter att ha läst en artikel om föräldraskap och ffa bristen på föräldraskap. Du kan läsa den här.

Jag är uppväxt i en familj där man brydde sig om varandra. Inte på det där mesiga, fjantiga sättet som inte sällan är falskt utan rakt och ärligt och skitjobbigt. Om man inte skötte sig kom morsan in på rummet på kvällen och skulle prata. Gissa hur kul det var när man mest av allt bara ville stänga in sig igen och vara ifred. Inte sällan blev det ännu jobbigare än vad man trodde själv men fram kröp hemligheterna man hellre ville vara tyst om. Fram kröp hemligheterna om taskiga kompisar, mobbing, egna elakheter och dumheter. Problemen lyftes upp, resonerades kring och om man inte löst dem på plats så kom man på strategier för hur man kunde göra situationen bättre.

Många av mina kompisar hade föräldrar som antingen körde benhårda stilen av auktoritet eller som inte brydde sig alls. Båda var fullständigt förödande för kompisarna. Antingen hade de ingen sjävkänsla och eget tänkande eftersom de blivit uppfostrade till mindre värda människor eller så var de fullständigt utåtagerande och gapade och skrek, stal, ställde till bråk mer för sig själva än andra dessutom för att testa var gränserna gick. Kan jag göra så här idag? imorgon då? nästa vecka? Ivrigt testande för att se vilka föräldrar/lärare/pedagoger/vuxna som sas höll måttet. Vilka vuxna kan man lita på? Vi var rörande överens om att den som hade samma regler gång efter annan och var skitjobbig var också den som man kunde lita på. Kön till min mamma var rätt lång. Min morsa var en sån man kunde lita på. Skitjobbig, pinsam och själv höll man på att dö varenda gång hon sade till eller blandade sig i men kompisarna avgudade henne.

Själv är jag uppväxt i den andan. Det är också en sån förälder jag vill vara. Alla mina ideal om föräldraskap har dock förkastats med erfarenheten. Mina ungar är inte som jag och mina kompisar var. De vill fortfarande ha tydliga gränser och tro mig, det får man hos mig. Jag är en sån som säger ifrån. Jag är också en sån som kommer in på rummet på kvällen för att prata när dagen har varit jobbigare än vanligt. Däremot är jag väldigt mkt mer strukturerad och tydlig än vad min mamma var. Orsak? Mina barn kräver det. Jag kan inte säga att jag sjkälv tycker att det är värst roligt men mina ungar kräver rutiner, struktur, samma sak varje dag för att må bra. Nya saker, överraskningar är ingen höjdare. Det innebär att ffa Ida bryter ihop till en ilsken, skrikande hög på golvet som slår efter allt hon ser. Vis av erfarenhet så vet jag att förändringar kräver lång förberedelse för att fungera och då får det ta lång tid. Det är en tråkig del av mitt föräldraskap. Jag vill kunna vara spontan och hitta på saker med mina barn men det är svårt. Jag får göra det i begränsad utsträckning med de barn som klarar det. Jag tror att Idas tid för spontanitet kommer senare när världen ter sig mer logisk, när hennes tillvaro fått en struktur och när hon mognat lite till.

Även Linnéa ställer lite krav på eftertanke. Att bara höra med ett öra kan te sig som en baggis. Det är det inte. Iaf inte för henne. Hon blir fort trött i stimmiga miljöer. Du måste tänka på akustiska förhållanden när du ska nånstans. Ljusförhållanden betyder okcså mkt för om man inte hör kompenserar man med syn och om hon ska läsa på läpparna måste hon se ditt ansikte också. Även hennes svårigheter ställer krav på mig som förälder.

Ibland måste jag säga att jag bli less. Jag vill också vara en sån förälder som är som alla andra. Jag vill okcså helt spontant kunna åka och bada, leka i en skogsbacke, gå på utflykt utan att världen vänds upp och ner, och nästan går under, i utbrott efter utbrott. Ibland blir jag less men det hjälper inte. Min vardag ser ut så här. Mina förutsättningar för mina barn ser ut så här och vad kan jag göra åt det? Ingenting. Jag kämpar vidare.

Jag kämpar vidare med att vara en bra mamma. Jag gör fel. Jag blir för arg, tappar tålmodet, jag blir sur som ättika och vill lägga mig på golvet och skrika som ett litet barn. Jag gör också rätt. Jag har ett förbaskat tålamod med ungarna. Jag kämpar på som en tokig för att just mina ungar ska få så bra förutsättningar som möjligt i skolan och hemma. Jag lägger mig i deras liv, pratar med deras kompisar, försöker lösa problem som uppstår på vägen. Jag kommer gärna till skolan och hälsar på och jag säger till deras kompisar eller vilka andra ungar som helst som gör dumheter.

Just det sista är inte lätt! Varför är det så himla känsligt för föräldrar när andra vuxna säger till deras barn? Varför är det så svårt att se att barn är små och småfolk måste få göra fel? Alla gör vi fel men ffa barn måste få göra fel för hur ska man annars lära sig? Det är ingenting konstigt med barn som gör fel. Det är naturligt och faktiskt ett sätt att lära sig hur samhället fungerar. Det måste då också vara naturligt med vuxna som finns där och säger ifrån. Vuxna som bryr sig om barnen så mkt att de stannar till, pratar och leder rätt. Barn och ungdomar som gör fel måste man visa rätta vägen för. Vem skulle låta en blind gå vilse utan att rätta till? Den tanken skulle väl ingen falla in? Barn och ungdomar som gått vilse i livet måste få en chans att komma tillbaka. Det kanske kräver en chans eller hundra men den hundrade chansen måste finnas där. Det är filosofin i mitt föräldraskap men också i mitt lärarskap. Visa vägen och försök lotsa rätt. Du kan aldrig tvinga någon att göra rätt men man kan visa på möjligheten.