Jag har kört fast. Totalt fast. I över en vecka har jag stått still på samma nivå på Candy Crush Saga och jag kommer inte vidare. Den verkar omöjlig! Idag klarade jag att få ner alla frukter och få bort alla choklad och alla lakritsrullar och slapp exploderande bomber men då uppnår jag inte poängen. Jag blir tokig! Hur gör man????? Nivå 102 är det förresten.

Jag har de senaste dagarna haft många givande diskussioner om det här med yrkesval. Varför valde jag det jag valde? Vad är det jag trivs med? Varför trivs jag? Kan jag tänka mig andra yrken?

Vi börjar från början. Jag är INTE född till lärare. Jag ser ABSOLUT INTE mitt jobb som ett kall. Det är ett jobb som alla andra. Jag vill faktiskt ha en vettig lön för det jag gör. En vettig lön, inte fantasilön. Nu har vi varken eller men det är en annan diskussion. Jag började min karriär som barnskötare. Jag ville verkligen jobba med små barn. Det ändrade sig fort. Jag kände att förskolan var inte alls min arbetsplats. Jag sökte mig mot specialinriktningen på utbildningen dvs barn med särskilda behov. Jag sökte mig mot personlig assistent. Men först drog jag iväg till England och jobbade som au-pair. Det var givande, roligt, utvecklande, läskigt, ansvarsfullt och skitjobbigt med konstant hemlängtan. Jag blev kvar ett halvår. Jag flyttade hem igen. Det fanns inte så mkt jobb så jag sökte utbildningar. Hoppade på juristutbildning. Gud så tråkigt!!!! Det var VERKLIGEN inte jag. Jag hoppade på nästa utbildning. En ettårig utbildning inom Marknadsföring, export och språk. Vi fick lära oss om marknadsföring, export/importteknik, bokföring, EUkunskap och tyska. Tyskan var rolig. Marknadsföringen var också rolig för där fick vi lära oss om företag och hur de tagit sig fram. Otroligt intressant. EUkunskapen var väl nyttig men itne mer än så. Bokföring är som matte. Fullständigt obegripligt  Tyskan var superlätt och engelskan tja den skippade jag eftersom jag redan talade flytande. Det var ett roligt år men inte fasen ledde den någonstans. Jag hankade mig fram som barnflicka periodvis också. Det var OK men knappast nått framtidsyrke.

Jag funderade fram och tillbaka och fastnade egentligen på tre yrken. Lärare, präst eller författare. Jag funderade på dessa yrken en hel del. Författare insåg jag att det är nog nåt man gör vid sidan av. Det är svårt att klara sig enbart på det om man inte slår på första försöket. Inte så vanligt kanske... Präst eller lärare kvarstod. Valet var verkligen inte lätt även om jag gissar att en och annan blir lite smått förvånad nu. Prästyrket var inte direkt nåt jag pratade högt om. Det är väl ett yrke som nog inte skulle ha fallit i god jord hos varken pappa eller brorsan som är ateister. Pojkvännen och numera sambo faller under samma kategori. Svärföräldrarna är knappast heller några kyrkgående människor. Vi kan väl säga att den traditionen att gå i kyrkan har väl inte funnits i familjen sen min mormorsmormor(icke biologisk dessutom) levde. De å andra sidan var aktiva, väldigt aktiva i kyrkan. I det här fallet var det lååångt mellan äpplet och trädet tror jag . Att starta den utbildningen gjorde jag inte då. Det föll mycket på att jag är kvinna. Jag var ung men jag insåg att kvinnor inom kyrkan inte har det lätt. Min församlingspräst var dessutom med i Synoden och var väl ingen förespråkare direkt(läs kvinnoprästmotståndare!).  Jag valde läraryrket. Jag kände inte att jag orkade med att försvara min rätt att finnas i kyrkan. Nu är det mer sjävklart. Nu gäller motståndet inom kyrkan mer homosexuellas rättighet att gifta sig. Kyrkan har varit lite kappvändare i frågan. Först nej och nu ja. Själv har jag en klar inställning. En bibelbaserad inställning trots att jag inte direkt läser den till vardags(eller alls!). "Störst av allt är kärleken" Jag tror fullt och fast att kärleken är helig. Den kan inte jag som människa ifrågasätta eller döma. Homosexualitet är heller inget som är unikt för oss människor. Det finns fler djur som ägnar sig åt både nöjessex och homosex. Tror du mig inte? Kika lite på dvärgchimpanserna.

Nu är det nog dags att sluta prata andlighet innan brorsan smäller av och dör martyrdöden av pinsamhet för sin lillasyster  

Lite nu och då funderar jag på vad jag skulle kunna tänka mig att bli om jag inte vill vara lärare. jag tror att det är sunt att göra det. Både präst och författare finns fortfarande med bland drömmarna. Författandet hamnar mest här eller i lådan hemma men det är roligt att skriva. Jag behöver skriva. Jag behöver berätta. Jag har också lagt till sjuksköterska/barnmorska till möjliga yrkesval. Jag trivs att jobba med människor och det är väl det som är den röda tråden i alla mina yrkesval tror jag. Just nu trivs jag som fisken i vattnet i mitt jobb men att fundera och reflektera över vad man gör av livet är sunt och viktigt. Dessutom är jag en rätt vetgirig typ. Jag vill lära mig nya saker hela tiden