och hennes syster när de pratade i telefon. De inledde samtalet så för att sen ha avverkat ämnet och kunna gå vidare på roligheter. Jag stannar där istället.

Idag är det inga roliga dagar på Linnéas skola. I tisdags ringde hennes lärare och ville prata med mig. Eftersom jag har en trasig mikrofon som lät illa och jag satt i möte så var det väl inte bästa tiden så jag bad henne ringa på kvällen istället. Under dagen hann tusen tankar flyga genom skallen. Vill de att Linnéa ska gå tillbaka till vanliga skolan igen? Vill de att hon ska flytta upp ett år tidigare till mellanstadiet? Hon läser böckerna som är ämnade för åk 3 och fyra men socialt är hon fortfarande bara 8 snart 9. Har hon gjort nåt innan lovet? Lite långsökt för då hade de tagit det innan lovet men tankarna flyr. Alla tankar handlade om Linnéa. Gissa om jag skäms idag.

Kvällen kom och telefonen hem var trasig. Min mobil var trasig. Jag sprang runt för att leta efter en annan mobil vi kunde ringa på men hittade ingen laddare. Den jag hittade laddare till var högtalaren trasig på(jag och mobiltelefoner!). Jag svor några eder och klockan tickade långt över avsagd telefontid. Till slut ringer hon på mobilen igen. Jag kopplar över till högtalaren istället för då hörs jag iaf bättre. Nervös väntar jag på domen. Då berättar hon att ett av barnen på skolan och Linnéas klasskamrat har dött under lovet. Hon bad mig berätta för Linnéa så hon visste innan hon kom till skolan.

Förstå så vidrigt att förlora ett barn. Förutom att jag kände mig som en otroligt egocentrisk person och skämdes som en hund över det så går mina tankar till föräldrarna till barnet. Jag lider med dem. Det är sorgen som inte går att föreställa sig. Vissa föräldrar lever med vetskapen att deras barn ska dö. Det är inte mänskligt. Ändå kan jag inte låta bli att undra om det är "skönare" att ändå vara lite förberedd på det mentalt än att få det som en chock kastad i ansiktet, slagen i magen. Jag vet inte och jag vill inte behöva veta. Att förlora ett barn oavsett HUR man gör det får inte ske och ändå sker det varje dag. Själv är jag åter påmind om att jag ska vara tacksam. Vi har varit nära med Linnéa som minibebis att förlora henne. Emma också även om hon visade på humör redan då och fightade sig tillbaka fortare än vanligt efter förlossningen även om det var väl dramatiskt ett tag. Vi har fått behålla alla våra barn. Jag vill gärna fortsätta göra det.

Idag är mina tankar med alla lärare och barn på skolan. Idag är det minnesstund där. Linnéa själv är arg. Det har varit hennes reaktion hittills. Tårarna kommer nog sen, i tysthet.