Jag tror att blåbärssylten gick hem:-D
Halva burken tog slut i ett nafs. Tack pappa för bären och mamma som kokade den här satsen. Min egna står på svalning på spisen:-)

Det var föräldramöte igår. Jag var och hämtade ida och fick höra om mötet men jag tänkte att det nog var en annan dag ändå. Jag kom hem, kollade inte vilken dag det var och så försvann det ut i intet. Klockan 8 kom Emma på att det var f-möte igårkväll. Lite sent att dyka upp då misstänkte jag så jag stannade hemma. Emma har inte sagt nåt iaf som är alarmerande mer än att det är lite tjafsigt och lite oroligt. Hon verkar på det stora hela trivas rätt bra. Jag missar inte så mkt tänkte jag för att döva mitt dåliga samvete.

Vet ni vad? Jag missade årets möte tydligen. Det var en livlig diskussion om att det visst var inte lite utan väldigt oroligt i klassen. Mobbing förekom rätt frekvent också, iaf av vissa elever och vad jag förstod mest bland pojkarna. Det sades en hel del och beslutades en hel del så nu ska läraren sitta och ringa runt till alla som var frånvarande för att rapportera om mötet. Där fick jag för att jag trodde att det var rätt lugnt. Får ta och prata med min juvel för att se hur hon uppfattar saker. Det enda jag hört är att två av pojkarna är troliga kandidater till mitt jobb om fyra år. Jag tolkar det som att skolfliten inte är den bästa  

Istället för att gå på föräldramötet igår så var jag hemma. det var skönt att bara vara hemma och inte behöva städa dagis eller springa på massa möten eller annat. Jag fixade lite hemma, vek lite tvätt, umgicks med barnen, gosade med Erik. Det är också viktigt. Inte att vika tvätten kanske men träffas och gosas. Skulle jag ha gått hade jag behövt boka in barnvakt iaf. Tänkte prata med excellenta grannarna med jämnåriga barn idag så får vi se vad de säger.

Det är svårt att vara förälder. Det är väldigt svårt faktiskt. Dessutom inser jag hur mkt sanning det ligger i "Små barn-små bekymmer. Stora barn- stora bekymmer" Nu är inte mina barn några bekymmer. Tvärtom tuffar det på som tåget just nu. Alla trivs där de är, livet fungerar okej och alla får den stimulans och utveckling som behövs. Däremot är det andra saker som är svåra. Beslut. Avgöranden.

Emma är fotbollsnörd. Det vet ni sen förr. Hon älskar fotboll. Hon andas fotboll. Hon skulle äta fotboll om det gick. Hon umgås med killar mest som spelar fotboll på raster. Hon är inte ett dyft intresserad av killar eller stå i ett hörn och prata eller titta eller spela cool. Hon är heller inte intresserad av att hänga på stan eller nåt sånt. Jag har tur. Ungen har utvecklats till en okonstlad, stark tjej som går sin egen väg utan att kika speciellt mkt på alla andra. Jag är otroligt stolt.

Fotboll är hennes liv. Hon kan inte få nog. Nu tränar hon måndag och torsdag samt spelar 2 matcher per helg. Det är hennes val. Dels för att hon är enda målvakten(även om det finns en reserv) men också för att hon själv vill spela så mkt som möjligt. utöver detta så har hon gått fotbollsskola i sommar för att lära sig mer om fotboll. Hon har okcså gått en speciell målvaktsutbildning som svenska målvaktsförbundet ordnat. Nu har hon fått erbjudande om att få målvaktsträning av en tränare som tränar en målvakt i juniorlandslaget. Skitroligt, absolut! Det är världens chans för Emma som verkligen vill lära sig. Hon har ju siktet inställt på att bli ny målvakt i landslaget   Drömma måste man ju få göra och intressen är bra så jag är inte den som tänker ta ner henne på jorden. Vägen till landslaget är låååååångt om man är 11 år även om man är duktig nu. Nuet säger ingenting om hur det är om 1 år och ännu mindre om 4 år.

Däremot får allt detta mig att fundera. Hur mkt ska man pusha sina barn? Ska man pusha alls? Gör jag rätt när jag stöttar Emma i all denna träning? Kommer hon ledsna? Nu har jag lagt mig på en sån nivå att jag pushar inte alls. Emma går frivilligt på alla träningspass. Erbjudanden som kommer får hon själv ta ställning till(målvaktsläger, fotbollsskola och nu senaste målvaktsträningen). Jag försöker att inte trycka på åt nåt håll men när beslutet är taget tycker jag att man ska stå för det. Igår var hon jättenervös för målvaktsträningen eftersom hon inte kände någon och inte tränade med sitt lag eller sin tränare eller ens på ordinarie dag. Jag följde med henne dit när hon ville backa ur för att hon var nervös. Då pushade jag henne men beslutet ATT gå dit var hennes från början. Jag tycker att när man börjat nåt slutför man det också. Det är viktigt att lära sig i livet. Gör jag rätt eller fel? Ska jag hålla tillbaka med risken då att hon inte utvecklas som hon själv vill och därför ledsnar eller ska jag göra som nu och låta henne styra med risk att det blir för mkt och hon ledsnar därför? Magkänslan säger mig att Emma fortsätter om hon får utvecklas men det är svårt.

Emma har nog däremot insett att det blir väl mkt med fem pass fotboll i veckan(3träning+2match)+ innebandy(2+1) snart. Hon har flaggat för att det nog är sista terminen hon spelar innebandy. Vi får se om det blir så till nästa år. Jag förstår att hon inte orkar med båda även om det är under en begränsad tid. Hon har skolan att sköta också och sköter hon inte skolan blir det ingen träning. Jag är en hård mamma    

Undra om jag får sparken nu? Jag har precis lagt in en jättebeställning på läromedel. Jag ansvarar för hela mitt jobb och dagens beställning är förmodligen terminens enda och kanske tom läsårets enda men när man klickar iväg en beställning på 23000 i skolans värld där ören räknas får man lite ågren. Orsaken är enkel, arbetsböckerna i engelska är nästan slut, arbetsböckerna i svenska är nästan slut. Läroplanen ändras och därmed litteraturen. Vi har behövt fylla på med nya ämnen(SO och Sv2) där alla böcker måste köpas in för att alls kunna undervisas i. Summa= en fetstor faktura som ekonomiansvarig kommer hoppa upp och ner av ilska över  Förre rektorn betecknade rekviranterna(alltså inköparna) som kverulanter(bråkstakar). Han kanske får rätt  

Igår roade jag mig med att städa dagis. Det var lite svettigt måste erkännas men jag trodde att jag skulle ha träningsvärk idag. Det har jag inte, bara lite stel i ena knät. Det går att leva med. Om du aldrig städat ett dagis kan jag tala om att det var tid!!! Igår våtmoppade jag alla golv och skurade toaletterna och det tog dryga två timmar. Idag är det repris av samma sak igen men med tillägg av nån extrauppgift. Imorgon slipper jag däremot för då är jag på föräldramöte på innebandyn. Vilken otur   

Igår fick vi nya tvättmaskinen levererad också. Inte hem kanske men till Knivsta Maskin eftersom de inte kunde ange tid när vi borde vara hemma. Det här fungerade också och nu snurrar den så fint hemma. En Hoover på 8 kg men jag vet inte om jag tycker att den tar så mkt mer än förra... Som bekant så är det också så att en olycka aldrig kommer ensam. Vår vattenkokare har gått i pension också. I förra veckan så såg jag att det bloxtrade om den. Några dagar senare smällde den till precis som en pistol och då gjorde jag en mental notering att den bör bytas ut snart. I helgen däremot började den lysa inuti som om vi stoppat ner en glödlampa i vattnet. Det kan inte vara så himla hälsosamt så den åkte ut. Nu är vi utan vattenkokare så det kanske kommer en sån på önskelistan till födelsedagen om några månader om vi inte fixar en ny tills dess. Nu hoppas jag att allting annat håller. En dyr och en billig räcker bra för en månad tycker jag.

Höll på att skriva lister men det är inte riktigt samma sak   Det finns en viss vuxen i min närhet av hankön som brukar tracka mig för min fina egenskap att skriva listor. Jag skriver listor för det mesta. För att komma ihåg vad jag ska göra, för att göra saker i rätt ordning eller bara för att strukturera upp dagens arbete i punktform. En vanlig lista hos oss/mig ser ut ungefär så här:

• diska
• tvätta 2 maskiner(hänga/tumla/vika in)
• dammsuga övervåningen
• plocka undan i lekrummet
• åka med återvinning
• handla(se egen lista)
• och så vidare...

Är det något speciellt som ska hända så sorterar jag in alla uppgifter och planerar det dag för dag för att vara säker på att hinna i tid. Jag gillar listor helt enkelt. Förstår inte varför jag alltid blir så trackad för det. Förstår inte alla andra hur vansinnigt viktiga saker det står på mina listor??  

I helgen däremot insåg jag att det inte räcker med att skriva listor. Jag behövde strukturera upp det ännu bättre för att faktiskt hinna med så jag gjorde ett schema. Ffa söndagen var körig. Jag gick upp vid halv 8 och vid 10 insåg jag att det inte kommer fungera utan ett tidschema. Det blev:

10 Hämta barnen i Rasbo

11Lämna Ida på 4H för kalas

11-13 Hem och röja

13 Hämta Ida på kalas-skjutsa hem för dusch

13:30 köpa present

14 Kalas

16 skjutsa hem alla från kalaset, skjutsa Emma till stenhagen

17 storhandla

19 hämta Emma från träning, lämna pengar till tränaren,

- Åka till Rasbo och tvätta.

Är det inte smått sinnessjukt att man måste skriva ett schema när det är helg bara för att hinna med allting? Tur i oturen dock att en fotbollsmatch ställdes in eftersom den var kl 14 och då hade det kört ihop sig på riktigt.

I lördags var vi ju på bröllop också. Jag har inte frågat brudparet om tillåtelse till att lägga ut ett foto eller två här så det får ni vara utan. Däremot kan jag berätta att det var en otroligt fin ceremoni i Vasaborgen i Slottet. Hoppas att brudparet får vara lyckliga ihop nu!