det ska erkännas. Vissa saker har jag stenkoll på, sånt som är bara mitt ansvar. Barnen tex vad göller läkartider, olika möten, mediciner som ska hämtas ut ett visst datum, vad som sagts på olika möten men resten tja det blir som det blir  D'äremot kom jag på vad jag tyckte var en så bra idé häromnatten. Såå bra var den inte kanske men jag insåg iaf en sak häromdagen. Jösses vad tiden går!

När jag var 18 år började jag jobba som barnflicka i en familj i stan. Familjen hade tre barn, eller två för att vara exakt och en till på väg. Mitt jobb var att ta hand om deras lilleman som var två år och lämna och hämta storasyster på dagis. Familjen kan jag inte säga nog gott om. Jag älskade den familjen faktiskt och blev kvar rätt länge, till och från dock. Deras behov och mina skiftade lite men vi behöll kontakten. Familjen hade det rätt tufft på många sätt och jag hjälpte till så mkt jag kunde och önskade alltid att jag kunde göra mer, mkt mer. Enda gången jag inte var så förtjust var måndag morgon när jag började jobba för tja familjen var väl inga pedanter direkt och diska gjorde de sällan på helgen så förställ er diskberget som mötte en på morgonen man kom. Jag var skitförbaskad när jag stod och diskade men när det var klart var ordningen återställd och de var förlåtna igen .  Minste sonen föddes rätt snart efter jag började där och mamman blev mammaledig= jag åkte till England.  När jag kom hem därifrån  hade mamman börjat plugga igen och jag kunde återinta min plats i familjen över sommaren. Jag saknar verkligen den där familjen fortfarande! Äldsta dottern har jag fortfarande kontakt med via FB och häromdagen insåg jag att hon blivit stor. Hon har flyttat till England(från Norge) och gift sig! Min lilla skitunge som bara var fem år när jag lärde känna henne. Min skrutt som jag körde iväg till barnakuten för att hon gjort sig illa på dagis