I takt med kylans ankomst och att man tvingas planera sin bilresa för att man måste ha tid att skrapa bilrutan så kommer julkänslan smygande. Jag får lust att krypa upp i soffhörnet, dra filten över benen, lägga en god bok i knät och läsa den medan den varma brasan sprakar i öppna spisen.   Runt knuten smyger tomten uppe i skogskanten för att avgöra om barnen sköters ig och får några paket kring jul.    

På morgonen möts man när man tittar ut genom fönstret av sol och ett tjockt lager av rimfrost som belagt jorden med sina diamanter.  

Ja, i fantasin alltså!  

Verkligheten är väl mer att man efter en dag slänger sig i soffan, skiter i brasan idag igen för ingen har tätat den så det går inte att tända utan att hela huset brinner upp och även om det gick så har ingen hämtat in ved. Boken är väl i bästa fall en harlequinroman för det är vad hjärnan orkar processa eller så åker dumburken på(dator eller tv, välj själv). Halvvägs in i dvalan vaknar man till av att man antingen är kissnödig, barnen vaknar och vill ha vatten, astmamediciner eller nåt annat föga romantiskt.

Däremot börjar det närma sig jul och innan dess har vi både kök och lagad öppen spis så DÅ ska det njutas i all sköns ro! Hoppas att det blir lite snö tills dess bara så barnen kan vara ute och leka, bygga kojor och snölyktor. Ska bli spännande att se Eriks min när första snön faller. Han lär inte komma ihåg förra årets misstänker jag. 

I väntan på det så är det stora shoppinghelgen. Alla barnen behöver nya vinterskor, vantar, mössor. Erik behöver också en vinterjacka som komplement till overallen. Makens placering denna helg är självskriven, i köket. Jag har beställt diskmaskin och skafferi! I övrigt ska väl alla skåp skruvas fast, kalibreras och allting vad det var så det lutar åt rätt håll. Inte det lättaste det där sista för golvet lutar 2,5 cm bara det... Ja, ja det blir nog bra! Mårten är bäst på sånt där, att hitta lösningar på praktiska problem  .

Ikväll är det skoldisco som tjejerna ska gå på. Det brukar vara roligt. Annars är det inte så mkt planerat för det är inga kalas eller nåt sånt som pockar på uppmärksamhet.

Väldigt ofta när man läser på förädraforum eller pratar med föräldrar generellt så får man höra uttryck som:

"Om h*n låter så där mot barnen nu när vuxna hör, undra hur hon låter sen då när vi inte hör..." Det här är ett uttryck som jag aldrig förstått. Kan någon förklara det för mig? Jag tolkar det som att man agerar olika som förälder/lärare/pedagog/barn(sjuk)sköterska när man har andra vuxna runt sig än när man inte har det för då är det på nåt vis fritt fram att bete sig nästan hur man vill eller?

OM det nu stämmer då undrar jag om folk inte är kloka? Är de verkligen så svaga, falska, osäkra som föräldrar(eller vad det nu är för roll man har) alla dessa människor som säger så? Jag kan inte se det på något annat vis liksom och helt ärligt, men jag skulle ha svårt att lita på en sån människa efter ett sånt uttalande. Det måste betyda att jag inte kan lita på att personen uppför sig accepterat mot mina eller andras barn om det inte finns vuxna(attitydpoliser) i närheten? Är det verkligen så ovanligt att man beter sig precis likadant mot sina barn oavsett var man befinner sig och med vilka? Jag ändrar mig då inte, jag är exakt samma mamma överallt, hela tiden! Om mina barn gör dumheter så får de samma respons oavsett vilka som finns i närheten. Vissa dagar har man en sämre dag och då blir reaktionen lite hårdare och då får man be om ursäkt efteråt och förklara. Jag är inte felfri. Det vet mina barn om men de ska veta att de alltid kan lita på mig och mitt uppförande. Att jag skulle börja bli snällare mot barnen för att läraren/förskolepersonal eller vad det nu är råkar höra finns inte på kartan. Varför skulle jag? Jag använder mig själv som instrument när jag uppfostrar mina barn. JAG som person är det enda jag kan erbjuda mina barn med mina erfarenheter, tankar, min kunskap och mina känslor, på gott och ont. Det är samma instrument jag använder på jobbet. Det enda som jag möjligen skulle tona ner lite så är det väl att spela teater för att liva upp en berättelse. Det gör jag nog helst bara inför barnen men inte slutar jag  gå som ett troll, fladdra med öronen eller göra till rösten bara för att det kommer in en vuxen i klassrummet. Däremot hade jag nog hellre avstått om jag vetat om det från början  

Är det verkligen så unikt? Jag förväntar mig ingenting mindre av mina medmänniskor att de är sig själva och att jag därmed kan lita på dem som sanna människor.

Det blir inte bra då. Inatt har jag drömt en mardrom, samma mardröm om och om igen. Jag drömmer att jag helt plötsligt föder ett barn, en underbar liten bebis. Jag åker hem från BB och börjar jobba dagen efter. Bebisen lämnar jag själv i en säng hela dagarna. Först efter en vecka ammar jag för första gången och då pang kommer känslorna för bebisen och skuldkänslorna, ångesten över att ha gjort så mot mitt lilla barn som ligger i famnen alldels blek och medtaget eftersom den inte fått tillräckligt med mat. Jag har vaknat alldeles kallsvettig flera gånger i natt    

Erik har fått massa gos i natt när han sovit. Ibland är det skönt att få ligga bredvid en liten kropp med stora blöjbaken upp i luften  

Nu har jag i flera veckor gått och grunnat på en sak som en kollega till mig berättade. Hon väntade barn och vi pratade lite om det men jag fick liksom inget gehör, inget intresse, ingenting. Hon fick barn nu i november och jag visste att hon inte skulle vara hemma längre än när vårterminen börjar igen dvs början av januari så jag gissade att hon tänkte flaskmata från början. Det stämde och det har jag inga problem med. Då berättar hon att hon egentligen inte vill ha barn. Hon ställer bara upp för sin man som flyttat från sin hemstad, lämnat vänner där och skaffat ett jobb här i stan för att hon bor här. Nu tycker hon att det är hennes tur att ställa upp för henne. Alltså, hon är gravid fast hon inte vill bara för att göra sin man glad. Mannen ifråga ska ta hela föräldraledigheten, ta alla nattvak och allting som hör till tills det är dags för dagis.

Jag tyckte att det var lite konstigt om jag ska vara ärlig men alla människor förtjänar ju respekt för sina livsval men sen dess har inte det här kunnat släppa mig. OM-tankar kommer farande. Tänk om barnet föds med en skada, handikapp eller nåt. Ska fortfarande pappan ta hela ansvaret? Och hela ansvaret fungerar väl fint när barnen är små men SURPRISE bebisar är inte bebisar för alltid. Det kommer att komma utvecklingssamtal, föräldramöten, föräldrafester, aktiviteter och bakning till skola och förskola, vabbdagar. Listan kan göras lång- väldigt lång på situationer där det helt klart underlättar om man är två. Dessutom, varför skaffar man barn om man inte vill????  Är inte barn förtjänta av att få vara önskade? Nu kanske ngn säger som läst här länge att våra barn minsann varit oplanerade. Oplanerade ja men absolut inte oönskade, ovälkomna. I vår familj kommer det finnas kärlek och tid för alla oavsett hur många de blir. De som kommer bli "lidande" är vi föräldrar men aldrig barnen.

Jag har verkligen försökta resonera med mig själv om att OM detta hade varit en man så hade jag inte brytt mig men jo jag hade faktiskt gjort det. OM mannen stått och sagt att han offrade sig för sin frus skull då hade jag tyckt det var konstigt. Däremot hade jag inte reagerat på om mannen börjat jobba efter två månader. Det gör liksom de flesta. Det här kan jag inte komma ifrån att hon som kvinna döms hårdare av mig än hennes man hade gjort. MEN jag tror inte problemet ligger i att hon börjar jobba, väljer bort att amma utan jag har problem med hela grejen att hon inte vill ha sitt barn. Eller som hon sade: Jag kanske lär mig älska barnet men jag önskar mig inget. Jag stör mig också på den otroligt naiva och på gränsen till korkade resonemanget att mannen ska ta hela ansvaret för barnet. Livet är liksom sällan så enkelt. Ska de leva som en liten familj(pappa-barn) och en mamma i familjen? Ska pappan ta allt vabb om ett par år också? Om nåt händer då och barnet blir skadat. Ska bara pappan ta allting då också eller? OM någonting händer är det otroligt slitigt att ensam ta hela ansvaret för ett barn som har extra speciellt krav.

Hur jag än vänder och vrider på detta så blir jag lite illa till mods över denna lilla bebis öde i livet. Det vaknade ännu mer idag när mamman redan börjat jobba hemifrån, en vecka efter förlossningen. Hon har svarat på massa mail som absolut kan vänta. Det var inte ens viktigt liksom. En veckan efter hon fött barn. Har man ens tittat ut från sin babybubbla då? Har hon skaffat någon anknytning till sin lila bebis? Jag hoppas innerligt att jag har fel i alla mina farhågor!

När Emma sex år gammal och efter att ha gymnastiserat i tre år blev uttagen till en elitgrupp blev jag stolt absolut för oddsen för det var liksom minimala. Av alla dessa 150 ungar som provat in blev min unge uttagen. Min unge som inte ens försökte pröva in heller utan vi gick till utprovningen bara för att hon skulle få en extra träning och ännu en chans att rusa av sig lite energi. Det är nästan lite orättvist när jag tänker på hur många flickor och mammor som faktiskt verkligen ville men inte fick chansen. Å andra sidan var inte jag den som valde ut henne heller.

Emma tränade sen gymnastik mer och mer intensivt. Två ggr i veckan blev tre ggr i veckan, 8 timmar i veckan växte och blev 12. I tre år tränade hon gymnastik och tyckte att det var roligt. Hon nötte och nötte hemma på flickisar, hjulning och bomhjulningar och handstående. Stark blev hon och kroppskontrollen var inte att leka med. Smidigheten däremot lämnade en hel del att önska   Hela tiden hade hon fotbollen parallellt med gymnastiken, och tennis, simskola, basket. Hon har nog provat det mesta. När tre ggr i veckan skulle kombineras med alla andra aktiviteter var det fullt upp och läxorna var jobbiga men görbara. När så gymnastiken skulle gå från tre träningar i veckan till fyra och 20 timmar i veckan då började vi prata på allvar om att ngt måste stryka på foten. Antingen tränar hon gymnastik och då måste hon sluta på allt eller fortsätta på alla utom gymnastiken.  Valet var klockrent för Emma. Fotbollen kommer först!!! Hon tvekade inte en sekund. Dessutom ökade fotbollen träningen från en gång till två ungefär i samma veva och lyckan var total.

Gymnastiken har hon saknat några ggr sen dess men nu för tiden tycker hon mest att det är roligt att se gamla bekanta i tidningen när de varit och tävlat. Hon verkar inte alls längta dit eller vara avundsjuk. Hon har siktet inställt på sitt mål. Fotbollsträningarna har hon aldrig frivilligt avstått ifrån. Det krävs muskelkrafter eller onda skador för att hon ska vara hemma.  Träning två ggr i veckan och match varje lördag och söndag är enligt henne alldeles för lite. Om hon fick bestämma skulle hon träna samma 20 timmar fotboll som gymnasterna tränar. Hon har en sån glöd och energi för bollen att det inte är klokt. Ju mer hon tränar desto roligare är det dessutom och ibland undrar jag om inte den här lågan kommer brinna ut??? I gymnastiken fanns aldrig den tanken. Kanske var det för att hon aldrig var bäst eller ens i toppskicktet där? För att jag inte kunde se att hon skulle nå några större höjder? Jag förväntade mig engagemang långt över de flesta 6-9åringars intresse och förmåga och fick det men nu när samma intresse ändrat inriktning och dessutom växt och förstärkts DÅ blir jag orolig. DÅ blir jag orolig att lågan ska brinna ut och slockna? Jag kan inte låta bli att undra varför? Är det för att jag faktiskt tror att ungen kan bli nåt inom fotboll? Jag ser räddningarna hon gör men också misstagen och de är rätt många. Utvecklingspotentialen är enorm. Däremot om man jämför med andra så är hon otroligt mkt bättre och vi får ofta höra efter matcher att hon ÄR duktig. Andra lag har skrivit om henne i sina magasin/tidningar. Det är absolut roligt men oron finns där. Är det kanske så att oron är större för att Emmas engagemang är större. Det är viss skillnad på att träna gymnastik för att det är roligt om än på hög nivå och att faktiskt ha siktet inställt på landslaget, leva/andas/drömma om fotboll. Fallet blir så mkt högre.

Hur som helst så är det inte mkt jag kan göra så jag gör som vanligt. Jag skjutsar på fotboll och innebandy och ser till att madam håller fötterna på jorden som vanligt  

Det här får du inte visa Emma mamma! Det är  

Emma önskar sig egentligen endast två saker i julklapp. Den ena är en signerad boll av ngn eller fler i landslaget och det andra är en målvaktströja som är likadan som Hedvig Lindahls. Jag satt och googlade mig igenom fotbollströjor, landslagströjor, målvaktsattiraljer och allt som hade med detta och göra. ingenstans hittade jag någonting som liknade det jag letade efter och frustrationen blev stor. Jag skrev in ett inlägg på ett föräldrasnack och fick ett halvdant svar. Jag skickade en förfrågan på facebook om tips och här kom guldtipset. Först min kusin som går i samma skola som Hanna Ljungberg. Emma hade ingen aning om vem hon var men ville gärna ha autograf när jag berättade. Nästa tips var en mailadress till Hedvig. 

Jag mailade henne och förväntade mig i ärlighetens namn inget svar men idag kom det.

Jag ska undersöka hur vi kan göra för att lös detta på bästa sätt! Jag återkommer!

Med vänlig hälsning

Hedvig Lindahl"

 

Jag förväntar mig ingenting av detta men det vore sååå himla roligt för Emma om hon kunde få en autograf eller nåt från Hedvig, hennes stora idol  Planen blir att OM det blir ngt därifrån så kommer hon få ett stort paket med många små i där det ligger små guldkorn som en autograf, en målvaktströja, en signerad fotboll, nya målvaktshandskar, skor, nya shorts eller vad vi nu kan tänkas trolla fram. Tror det kommer bli en absolut hit!

 

Håll tummarna för att det går vägen!!!!

 

Inte så att jag känner mig gammal men i mitt yrke så har jag för första gången i mitt verksamma liv känslan av att en av mina elever ser mig som sin extramamma. Han pratar och beter sig mot mig som om jag inte bara är lärare utan även en förälder. Vet ni, det kan jag bjuda på. Det är ganska trevligt, även när han tonårstrotsar eller blir sur på mig

 Det är visst måndag idag men jag vet för mitt liv inte var helgen tog vägen. Jag gick och lade på på fredagkväll och sen när jag vaknade var det visst måndag. Det känns så iaf. Mårten har fått hem de flesta skåp till köket i helgen så han har haft fullt upp med att montera. Det börjar arta sig och nu ser man faktiskt hur det kommer bli. Jättefint! Jag har istället försökt hålla mig undan så han får greja ifred. Det blir lite lättare när man inte behöver hantera en tvåårig stjälpreda, f'låt hjälpreda, som ideligen tycker att det är läskigt och låter illa och håller för öronen. Alla maskiner låter illa nu för tiden, oavsett hur högt eller lågt de låter. Lilla fegis  

Vad har jag gjort då när jag hållit mig undan? I lördags var jag iofs mest hemma med mamma och pappa. Vi började dagen med en match i Stenhagen mot Rasbo i innebandy. Tjejerna spelade bra måste jag säga och vann med 14-2. Jag tyckte rätt synd om Rasbo som kämpade väl men som mötte en supermålvakt i vårt mål och bollen hittade inte in bakom henne. Hon är lika bra i mål i innebandy som Emma är i fotboll. Efter matchen var det lite handling av fika och lunch innan vi strålade samman hemma. Mamma hade tagit Erik och ida i sin bil eftersom hon inte skulle handla. Innan vi kom hem hade mamma matat honom och stoppat isäng en övertrött kille som bara krypit ihop och somnat och sov sen i tre timmar. Det händer inte ofta! Mormor och Ida hade dessutom redan bestämt att Ida skulle ´få sova över där. När jag sen gav klartecken gick Ida och packade typ hela sin garderob men glömde trots det både nattlinne och trosor  Jag skickade med Ida hennes astmamediciner eftersom jag anade att de skulle behövas.

De senaste gångerna vi varit där har Idas astma blivit mkt sämre, antingen direkt eller på kvällen. Nu när hon skulle sova där fick vi beviset jag helst hade varit utan. Ida fick astmaanfall på kvällen som inte släppte direkt utan först ett par timmar senare. Då är det inte roligt. Å andra sidan vet vi nu att hon reagerar på katt och/eller hund. Nästa gång hon åker dig måste det planeras med antihistamintablett, grundmedicinering, städning och torkning av golv och nya sängkläder. Känns om jag ska vara ärlig helt förjävligt. Jag vill ha färre allergier i familjen inte fler!!!! Nu är hennes astma dessutom inte bara infektionsutlöst utan allergiutlöst . Måste kontakta en läkare för att diskutera lite mer tester och mediciner.   Det här är ett område jag inte kan så mkt om heller. Min astmaskola jag själv gick handlade ju om mina problem, inte Idas. En repetition vore nog på sin plats.

I söndags var det återigen ett tidigt möte. Mårten skulle till IKEA när de öppnade för att hämta det andra lasset med skåp. Jag rusade en snabbis till Panduro och köpte en födelsedagspresent till kalaset som började redan kl 11. Friluftskalas var det och det gillar jag. Inga fina kläder som behövs heller och massor med yta och frisk luft. Det hade gått precis så bra som jag trodde också. Får fundera på om vi också ska göra det i januari/februari. Vi har gjort det förr och finns det snö är det kalas. Då stod vi i snön, grillade korv, åkte pulka och lekte. Avslutade med spöket som bor i lekstugan när det hade börjat bli mörkt och läskigt  I år är det kanske en död pirat som bor där som vaktar sin kista full med guldpengar...

Efter kalaset och när Erik sovit middag åkte vi ut till mormor och slappade mest. Kikade runt lite på kanaler vi inte har hemma och åt god mat. Tack mamma för lasagnen! Hem efter maten för att stoppa i säng barnen. Både Ida och Linnéa hade somnat i bilen. Linnéa sov så hårt att det inte gick att väcka henne. Hon hade stupat mot ett blöjpaket som kudde och när vi öppnade hennes dörr ramlade hon ut. Jag fick stå och luta mig mot henne så hon inte ramlade ner medan Emma hämtade Mårten som fick bära in henne. Hon vaknade inte då heller utan lades i sängen och fortsatte sova trots att vi hade lampan tänd, bytte på Erik, läste saga, Erik klättrade runt på henne, vi dammsög rummet och dammtorkade en snabbis för Idas skull. Ungen fortsatte sova och sov tills i morse 

När alla ungar var i säng åkte jag iväg till Kvantum och handlade mat. Det var helt tvärdött på hela Gränby. Det var väl jag och kanske 20 andra i hela köpcentrumet. Jag tror jag ska fortsätta handla på söndagkväll efter nio. 

Fick den här länkad till min facebook från vår förra inneboende Julia. Tack för dagens gapskratt! Det är en insändare som förekommit lite nu och då i olika varianter men inte blir den sämre för det.

Vad gör alla kvinnor på krogen?

Jag är en äldre tjänsteman som helt nyligen besökte en av dessa mindre restauranger i Kalmar, som tagit över distributionen av festmat sedan stadens hotell specialiserat sig på att förse tonåringar med öl.