Det märks att det är höst och skolan börjat igen. Nu har jag gått runt med skallebank en hel vecka och det vägrar ge med sig. Inte värsta sorten utan mer sån där molande som man blir trött av men inte orkar medicinera bort. Dricker jag kaffe blir det värre konstigt nog. Ungarna snorar i kapp och min astma började kriga för ett par veckor sen och inte den heller vill ge sig. Jag kör just nu på mer än maxdos pulmicort, antihistamintabletter, symbicort och ändå behöver jag akutmedicinen flera gånger per dag. Det suger! Bihålorna har också krånglat i en halv evighet. Vore det inte bättre om förkylningen som antagligen orsakar allt detta bara kunde bryta ut, däcka mig ett par dagar och sen gå över istället för att hålla på så här????? Idag fick jag dessutom skallebank på riktigt med illamående så jag snodde åt mig en eeze från en kollega och hoppas att det inte blir värre. Migrän har jag ingen lust med nu faktiskt. Blä, nu vill jag bli frisk!!!

Bilskrället har dessutom bestämt sig för att inte samarbeta längre. Vi besiktigade den, jo igen!, och den här gången kom vi därifrån med fyra nya fel som måste åtgärdas. Båda(!!!!) stötdämparna är av i fram, fästena för extraljusen(som vi inte har)i den trasiga grillen måste åtgärdas. No shit men om vi inte har några extraljusen då? Det spelar ingen roll för vi har fästen iaf  lägg sen till att vi har ett elfel i bilen som gör att säkringarna till backljudet går hela tiden. Det här är bara tre fel så ett saknas men det kommer jag inte ihåg. Däremot står bilskrället så fint på jobbets parkering med punktering... Jag föreslog att en av mina manliga kollegor kunde sitta med en slang i bak och blåsa medan jag åkte hem men han gillade inte den idén  Jag fick ringa maken istället som får åka hit med servicebussen och åtgärda problemet. Tänk sen när alla problem är åtgärdade, tänk vilken bra bil vi kommer ha då. Som ny nästan  

De senaste dagarna har jag haft en liten pojke som klängt sig fast vid mig hemma. Jag vet inte vad det är heller för han vägrar sova om han inte är i min famn. I förrgår somnade han först i famnen i soffan, vaknade när jag lade ner honom, nattade om honom i sängen men när jag gick upp vaknade han på en gång. Så där höll vi på så till slut fick han sova i famnen när jag kollade på tv. Känns ju så där men vad gör man??? Jag vill liksom inte gå och lägga mig redan kl 7. När jag väl lade mig ner skulle han ligga på armen och köra in näsan i bröstet. Han måste ha ett stort behov av att tanka närhet just nu  Inte blir det mindre heller med alla läskiga maskiner vi har hemma. I hallen står en dammsugare som låter som ett reaplan. Så fort Mårten kör igång den skriker Erik i panik... Ute på gården finns en lövblås som också den är läskig. Det är inte lätt att vara liten i en stor värld ibland.

Igår hade jag en diskussion med Linnéa om det här med könsroller också. Hon tyckte att det var konstigt att Erik var rädd för saker när han är en pojke. Vi pratade rätt länge om att pojkar och flickor visst kan vara rädda för saker och pojkar kan också gråta och vara ledsna. Det tyckte hon var lite konstigt, lille trollungen. Undra var hennes tankar kring könsrollerna kommer ifrån för inte är det från mig iaf. Känns som att såna där åsikter måste komma utifrån för hemma har vi snarare pratat om likheter mellan könen och skillnader mellan individer. Lite djupare diskussioner har för all del skett också med vår förra inneboende som är intresserad av HBTfrågor. Såå Julia, hur kontrar du Linnéas frågor  Vi saknar dig för övrigt här hemma allihop även om vi förstår att du trivs i den lägenhet i Sollefteå!