och genast har ljudnivån stigit. Emma kom hem från lägret och började genast härja. Skrika lite på Ida som lånat hennes nintendo, hälsat och pratat med L, LInnéas kompis som tydligen saknat Emma för hennes kommentar var "Där är du ju, var har du varit hela dagen"  Sen har hon jagat runt lite efter Erik som genast börjar busa, rota i sopskåpet, dra i sladdar. Han är rolig för ju mer man är på honom ju värre blir han men om man låter honom vara så slutar han och leker istället. Jag tror bestämt att jag för första gången fått ett barn som hamnat i 18månaderstrotset. Det har jag annars bara hört talas om men nu fått erfara också. Tur att han är så söt för annars hade man nog mest blivit tokig på honom när han drar, sliter, klättrar och far 

Ida har fått för sig att hon ska städa så utrustad med en trasa och sprayflaska går hon runt och putsar glasdörrarna i bokhyllan. Med tanke på att Erik och hon kletat ut massa fil och flingor eller om det är glass där tänker jag inte opponera mig, alls. De kan göra rent så putsar jag så det inte blir så flammigt ikväll. Passar mig utmärkt  

Idag har vi också varit iväg och kollat på Karin och Yavuz nya lägenhet. De har flyttat till Salabackar och jag måste säga att jag längtar tillbaka dit. Där finns allt, nära till affärer, stan, parker, trevliga vandringsmöjligheter, lekparker. Det enda som inte finns är hus(jag vill bo i hus) och i vår gamla lägenhet saknade vi goda grannar. Jag har lite svårt för såna som kommer upp mitt i natten och gnäller för att vårt kolikbarn skriker. Jag har full förståelse för att det är jobbigt men kolikbarn skriker och det blir inte bättre av att man gnäller på föräldrarna. Det var inte som att vi misshandlade flickstackarn  . Själv var hon rätt bra på att ha radion på på högsta volym när vi nattade nämnda barn eller när vi skulle sova på kvällarna dessutom. På dagarna tyckte hon att barnen borde ha tofflor på sig och att de inte skulle leka med leksakerna frö det smällde i golvet då... Hon var en bitter skata tyvärr. Ovanför oss bodde en mysig gubbe. Glad och trevlig på alla vis så han störde inte speciellt mkt mer än att han ofta, varje dag i princip travade in i vår lägenhet bara för att upptäcka att han inte alls bodde där utan en trappa upp och varenda gång fick vi ha en diskussion om planlösning och annat som skilde sig åt. Han var rar men dement och det har en tendens att bli lite tradigt med samma saker hela tiden  

Hur som helst, lägenheten var fin och det kommer bli superbra med en liten familj där. Karin, Yavuz har rätt ang hörnet i vardagsrummet. Det blir kanon med plats för babygym, babysitter och leksaker. Bebisars saker tar plats även om inte bebisen i sig gör det  Ibland kan det vara skönt att kunna dra in vagnen i vardagsrummet också för att vagga om det blir en liten gaphals. Det går att ledsna på att vyssja i famnen när ungen stretar emot och vrålar. Märker ni så fint jag övertalar mig själv om bebisars ovanor?   Kan vara bra att påminnas om det för de tre senaste har varit små änglar som sovit bra på nätterna. Nej, men allvarligt så har det varit skönt att faktiskt ha vagnen inne ibland.

att bli lite längtansfull efter en bebis. Hur det nu än är så är det sååå himla mysigt med en nyfödd liten krabat som ligger i famnen och snusar. Inte blir det lättare när jag ser Karins mage och läser Carolas blogg om hennes bebisbubbla. Även annars kryllar det av bebisar runt omkring mig känns det som. Karin, får jag bo hos dig om ett par månader??? Det kan väl få bli iaf liiiiite min bebis också  Jag åtar mig frivilligt de där bajsblöjorna    

Å andra sidan är livet inte lätt. Idag leker LInnéa med en kompis vars föräldrar tillbringat sommaren åt att packa alla sina saker ner i kartonger för att flytta till varsin lägenhet. När det blir så mitt i småbarnsåren är det inte roligt. Inte för att en ny bebis skulle innebära skilsmässa. Det är inte det jag menar med mina två tvära kast men man kanske ska vara nöjd över det man redan har.

Det är en sällsynt konst att bara stanna upp i nuet och njuta av det man faktiskt har utan att se framåt eller bakåt, utan att leta fel eller brister. Visst jag har hål i golvmattan, trasiga stommar i köket, fläckiga dörrar som inte går att få rena osv men jag har iaf ett kök. Inte bara har jag ett kök utan jag har väggar och tak också. Vi har mat att stoppa in i skåpen, tillräckligt med mat. Ingen behöver gå hungrig. Undra om inte det är ngt att vara tacksam för ibland? Vi är trygga och kan äta oss mätta. Det finns det miljontals familjer runt om i världen som inte kan erbjuda sina barn.

Jag kommer sannolikt inte bli lyckligare av att jag har en gigantisk pool med tillhörande poolområde eller en tennisbana med konstgräs i min trädgård(jodå en av våra grannar har både och). Jag kan inte låta bli att undra varför man måste ha allting. Visst man har pengar men måste man köpa allt bara för att man har pengar?

Jag ser inget problem i att man renoverar, köper nytt(när det behövs), anställer en städerska om man vill göra annat(som dessutom får ett jobb och lön) men varför gå till överdrift? När jag får pengar över brukar jag skänka en slant till några fonder som ligger mit varmt om hjärtat. EB är en sån. EB är en fruktansvärd sjukdom men det finns inget botemedel och ffa bedrivs det ingen forskning kring det heller för att hitta en. För barnen som drabbas skull brukar jag försöka hjälpa till med några kronor.  Barncancerfonden brukar också få pengar lite nu och då. Rädda Barnen och Röda Korset ligger också nära till hands. Barnorganisationer öht kan man nog konstatera. Förm in del känns det bättre att ge pengar till forskning eller matstöd så barn ska få det bättre världen över snarare än att jag ska leva i överflöd. Nu är risken för att jag ska leva i överflöd tämligen minimal med en lärarlön och mårtens ännu mindre lön men ändå. Trots att vi inte alltid har pengar att strö omkring oss ger jag gärna pengar lite till såna som har det sämre när jag har möjlighet.