Lite nu och då kikar jag in lite på ett föräldraforum där jag hängde varje dag förr. Jag känner nog att jag "växt ifrån" det hela lite. Dels är jag äldre men sen är antalet barn lite fler än många som är där och inte känner jag just ngt stort behov av att dryfta spörsmål heller därinne. Jag är helt enkelt rätt säker på mig själv och min mammaroll. När jag läser därinne så har ofta andra satt in bilder på sina söta barn. Jo, barnen är oftast söta och det tycker jag också och har inga problem att skriva det men varför skriver man inte just det istället för ngt i stil med: Naaaaaaaw halledudanemig så töööööööt! Det är ett i-landsproblem men jag retar upp mig så på såna kommentarer, helt ärligt! Jag har lust att skrika åt människorna att använd språket du begåvats med!!!! Om ngn som läser använder sig av bebisspråk får man gärna tala om för mig varför. Jag är helt oförstående till fenomenet och kan inte för mitt liv förstå det. Inte mot småbarn(som väl ska lära sig riktigt språk och inte bebisspråk) och ännu mindre mot vuxna människor. Om ngn skulle prata bebisspråk med mig skulle jag faktiskt ta illa upp. Är jag ovanlig eller?

När vi nu ändå är inne på irritationsmoment så kommer ett till. Min mailbox fylls dag ut och dag in med meddelanden som:

Rolex replicas cheap

how to get her to suck

läkemedel mot impotens, droger, läkemedel

challenge Mike myers to be a love guru

an extra inch and you'll be a love guru

nothing beats a huge stick

eller den här.... turn her into a pleasure machine  

Vart kommer allt skit ifrån och varför skickas det till min inbox???? Vem tror att jag är en kille som behöver större kuk???? Förresten, vem fasen bryr sig om storleken på just kuken mer än killarna själva så länge den inte är miniliten eller alldeles för stor? Det är liksom vad man använder den till som är intressant, inte hur stor den är... Den där sista rubriken dessutom. Don't get me started. Vad är det för sjuk, snedvriden jäkla kvinnosyn den personen visar  . Idioter!

Så där, nu fick jag lite utlopp för mina aggressioner också    

Igår planerade vi resten av sommaren eller snarare helgerna till skolan börjar. Det är inte så många kvar men som läget är nu kommer vi åka till Öregrund i helgen och hälsa på svärfar och hans nya fru, umgås och bada om vädret tillåter. Nästa helg är det mammaträff i Herräng om jag inte blandar ihop veckorna följt av Åland på måndagen. Sista helgen i augusti är det kulturkväll i Rasbo med tillhörande middag. Vi ska gå på bygdespelet. Om ni missat det så ta en chans och gå. Det är oftast Karin Ahlinders manus som spelas upp och det är oftast både bra och roligt! Se bara till att skaffa biljetter snabbt för de tar slut fort! Annars den helgen blir vi hemma.

Sista helgen innan jobbstart blir det kolmården med övernattning i Sundänge, köping. Mårten kommer få fira semester i all ensamhet med att skola in Erik på förskolan och kanske renovera köket med lite tur. Vi får sätta oss ner och prata igenom inskolningsveckor, upplägg för terminens arbetsveckor och sånt snart. Inte så roligt men välbehövligt tyvärr. Jag ser inte fram emot att jobba heltid en termin till om jag ska vara ärlig. Dels blir det så mkt mer stressigt hemma men jag har valt det för att vi ska kunna renovera köket. Det är den krassa verkligheten. Sen hoppas jag kunna gå ner i tjänst igen med lite tur. Jag har å andra sidan bara ett vikariat på ena halvtiden som är utöver min fast tjänst.

Vad gäller jobb så säger alla förståsigpåare att vi lärare har sååååååå långa sommarlov. Jo, vi har längre än de flesta(för att vi jobbar igen det med långa arbetsveckor) men nu har jag varit ledig en månad men jag har inte slappnat av från jobbet än. Jag är redan stressad över den kommande terminen och har inte ens avslutat den förra så sååå långa lov har vi nog inte med tanke på att jobbet finns med oss hela tiden. Att gå ifrån boendet/sjukavdelningen/bygget och gå hem går oftast bra och jobbet stannar där. Vårt jobb är inte likadant alls. Det både följer och förföljer en hela tiden. Jag börjar inse att det tar en hel del av en.