Eftersom jag ändå är på krigsstigen nu för tiden skickade jag ett mail till käkkirurgen eftersom Linnéa inte varit dit på flera år och hon skulle blivit kallad dit istället för vanliga tandläkaren. Nu har jag trotsat det och gått till vanliga tandläkaren eftersom jag nog anser att tandstatusen inte är helt oviktig och hellre kollar upp en gång för mkt än en gång för lite...

Vi fick en snabb tid för de ringde i torsdags och fick tid till idag. Linnéa fick följa med mig till jobbet i morse och sen åkte vi härifrån till Ackis. Efter att ha cirkulerat runt och letat parkeringsplatser var jag beredd på att ringa dem och säga att vi måste boka om men strax efter körde en bil ut från den stora parkeringen och jag var snabbt dit och kastade mig in på platsen. Kastade och kastade förresten, rutorna som var där var nog inte till för minibussar. Vi fick ställa oss toknära de andra bilarna och sen fick Linnéa gå ut på förarplatsen för det var den enda dörren som gick att öppna ordentligt.

Vi skyndade oss in till kirurgen och fick komma in på en gång. Sånt är trevligt! Vi pratade lite om Linnéa och hennes käke. Ena käken växer inte lika bra och är kortare än den andra. Det gör att hennes haka pekar lite åt höger och att hennes ansikte är lite snett. Syns mer när hon är trött men tyvärr kommer det nog att öka med åren, assymetrin alltså. Tandläkaren tittade också på hennes bett som är mindre bra för när hon biter ihop rätt/rakt kan hon inte tugga alls utan hon måste dra hela käken ännu mer åt höger och det är inte heller jättebra eftersom det också gör att käken utvecklas lite sämre och förvärrar situationen. Just nu kan man inte göra så mkt åt det men om ett år ska vi dit på gomrond(läkare har så roliga uttryck). Det blir, vis av erfarenheten, en heldag på Ackis där vi kommer få skickas från den ena specialisten till den andra som alla ansvarar för sina delar och sen sammanställs allting och vi får besked några veckor senare. Vi har redan varit på en sån rond förrut men då LKGrond(läpp/käk/gomspalt). Vi har väl ingenting bättre för oss ändå antar jag  .

Om ett år räknar läkarna med att Linnéas sexårständer alla är på plats, att större delen av de viktiga mjölktänderna skiftats och att bettet börjar stabilisera sig. Då är planen att man ska försöka sig på en tandställning för att göra övre gommen större/bredare och på så vis förbättra för Linnéas underkäke så den slipper dra snett.

En operation för att jämna ut käkarna kan också bli aktuell på sikt men inte förrän hon vuxit klart så det ligger en bit in i framtiden och den är det så klart Linnéa som bestämmer om hon vill göra. Jag gillar såna operationer, där jag slipper bestämma över hennes kropp! Det är som med örat. Hon kan få ett nytt öra men det är upp till henne om och när det blir.

  Jag börjar med att förvarna för att det finns en risk att inlägget blir lite svamligt. Det har varit en hel del sista tiden som väl inte gått min väg, eller Linnéas snarare.

Igår var det som bekant öppet hus och jag körde en snabbis där med Linnéa och Emma. Dels ville jag se Emma och hennes klass när de uppträdde(kom precis när de hade avslutat  ) men fick iaf se barnens fina arbeten. I vanliga fall har alla barn gått samman i smågrupper och bygger båtar som man sen under sista veckan har båtrace med. Superkul och förra året vann Emmas grupp. Första gången i världshistorien som en lågstadiegrupp vinner men båten var bra och samarbetet ännu bättre så alla lärare kom efteråt och berömde gruppen för fint utfört arbete. Jag är fortfarande stolt över henne  

I år struntade man i båtar och byggde en drömskola iställte eftersom Gamlisskolan kommer att rivas och man planerar att bygga en ny. Superbra tycker jag för skolan är hur nersliten som helst, väggarna är inte alls speciellt friska, den är inte handikappanpassad och ljudmiljön är fruktansvärd. Dessutom kommer nya skolan ligga på samma sida som gymnastikhallen så barnen slipper springa över en väg som trafikeras av väldigt ovarsamma långtradare och bönder.

Som vanligt är debatten kring gamla skolans vara eller icke vara stundtals livlig. Visst är den fin den gamla och farfar, morfar, fastrar och mårten har alla gått där men man kan inte behålla dysfunktionella saker av sentimentala skäl anser jag då iaf. Nu räknar ingen förståsigpåare heller att skolan kommer klara påfrestningarna som blir när man gräver tunneln där tåget ska gå sen så frågan är ändå en ickefråga i mina ögon.

Barnens drömskolor var verkligen fina och speglade deras behov, intressen och så. En hälsoskola, en lekplatsskola och en klätterskola fanns det tex. Bra förslag! Gemensamt var stora utrymmen för lek precis som det är idag. Det är det bästa med hela skolan. Den stora lekplatsen/uteplatsen där man kan springa upp i klätterställningar, gungor, sandlådor, asfalterad plan mark för hopprep, styltor, fotbollslek, innebandylek osv Barnen har otroligt roligt.

När jag ar i sexårs klassrum fick jag höra att vårt möte om Linnéa  och hennes resurs inför nästa år hade skjutits upp. Det skulle varit på tisdag men nu blir det ngn gång i augusti. Tja, jag blev arg! Det märkte nog lärare för hon var snabb att hänvisa till rektorn och som på beställning kom hon in i klassrummet precis då. Det är inte mkt som har fungerat för Linnéa under detta år i skolan. Visst hon lär sig skriva och räkna men det är för att hon själv lägger ner den energin på just det. Hon får inget stöd för att lära sig på samma villkor som alla andra, normalhörande, barn. Hon måste kämpa mkt hårdare för att uppnå samma resultat och det kämpandet förstår inte lärarna. De ser inte att LInnéa blir vrång, tvär och sur för att hon är trött utan hon är bara trotsig... De ser inte att Linnéa är askgrå i ansiktet och mår illa av trötthet. När jag tjatar så erbjuds hon en liten skrubb att gå undan i, själv, utan lärare/resurs. Klart som fan att hon inte vill gå undan själv! Hon vill vara som alla andra. Det är väl himla konstigt!!! Tänk, hon vill inte utmärka sig Varför inte bara låta Linnéas resurs använda sig av det lilla rummet för ALLA barn? DET behöver Linnéa, möjligheten att få mindre grupper=tystare miljö och en reträttväg ut från klassrummet utan att pekas ut som den där som är konstig...

Jag gick iaf fram till den stackars intet ont anande rektorn mitt bland alla människor och presenterade mig som Fia, Linnéas mamma. Jag var lite elak för jag förutsatte att hon visste vem Linnéa var  . Jag ska inte säga att jag var elak för det är jag sällan men jag var extremt tydlig med vad jag tyckte om skolans behandling av LInnéa, om hennes indragna resurs och bristen på kommunikation från skolan till hemmet. Jag talade också om för henne att jag tyckte att man inte kan börja planera för en resurs NÄR skolan redan börjat. Den ska redan finnas där!!!  Pengar ska sökas, utredningar av behov startas, personer ska komma på besök, lokaler ses över osv...

Rektor lovade mig iaf ett möteveckan före skolstart och att det ska finnas en resurs för Linnéa där från första skoldagen men vidhöll att augusti var en bra tid för att vi ska kunna sitta med läraren och schemat framför oss och se var vi ska lägga in stöten för att Linnéa ska orka. Jag avslutade med att jag då litade på hennes ord så nu är det upp till bevis. Man får inte samma förtroende två ggr av mig.

Hon hade heller inte sett ett enda papper om Linnéa och henne behov så det är en fråga som jag kommer ta upp. Var är hela förskolans dokumentation om Linnéa som lämnades vidare???? Där står uttryckligen vad hon behöver för att orka med, för att ha samma förutsättningar som alla andra. Fy den lede om den dokumentationen är borta... Då ligger skolan rätt taskigt till kan man säga för det är läkar/vårdomdömens och sånt som klassas som vårdhandlingar och ska behandlas med samma sekretess som skolsköterskans journaler. Det övriga skulle ha diarieförts.

Jag tror att jag börjar bli en mogen tant. Jag har alltid varit konflikträdd på jobbet och så men jag har barskat till mig och vågar säga ifrån när det behövs. Det här var nog första gången som jag faktiskt blivit riktigt förbaskad och visat det mot en lärare, rektor eller motsvarande. Platsen var väl inte så väl vald, eller tiden, men jag har ingenting att dölja. Linnéa är min unge och alla som känner oss vet att hon har en hörselskada. Vi har alltid varit extremt öppna mot alla om hur det är. Inte heller är jag rädd för att folk ska snacka skit om mig eller så för så länge jag vet att jag gör rätt sak struntar jag i alla andra. Linnéa har lagstadgad rätt till resurs och jag tänker slåss för den rätten också. När det gäller mina barn är jag en tigermamma.