Ingen kan säga att mina tre flickor är lika varandra till sättet. Utseendemässigt säger alla att de är sååååå lika även om jag inte kan se det. Själv tycker jag att de är otroligt olika även utseendemässigt men så är det kanske.

Emma är den otroligt empatiska, sociala tjejen som vill alla väl och hellre utplånar sig själv än sårar ngn annan. Hon är leksugen jämnt även om det är liiiite pinsamt att leka numera när man är tio år...

Linnéa å andra sidan är en tuff tjej med skinn på näsan som tar för sig av vad livet har att erbjuda. Allt detta är tveklöst positiva sidor ffa som hon har sitt syndrom som gör henne lite annorlunda. Det är ingen som ens skulle komma på tanken att våga reta eller mobba henne för tro mig, hon biter tillbaka  

Ida sen är, ja vad är hon??? Ett yrväder? Gladare än gladast nästan jämnt men hittar på sattyg mest hela tiden och när hon inser vad hon gjort blir hon otroligt olycklig för såååå skulle det inte bli- typ. Hon vill verkligen vara till lags men hon är som Emil. Hyss hittar en inte på- di bare blir.

Emmas relation till kompisar är att hon inte vill leka med en enda utan hon vill leka med alla. Hennes motto är: Ju fler desto bättre. Det är ingen överdrift när jag säger att det inte riktigt funkar när man är tjej. Alla tjejerna i klassen(utom två) har valt en bästis som hänger ihop.- Sen lägger man till eller tar ifrån från den grundkonstellationen. Tjejerna är fantastiska med varandra och alla får vara med så ingen är mobbad men detta fungerar inte så bra ihop med EMmas idé om vänskap. Hon känner sig lite utanför, lite bortvald för hon har ingen bästis och det är ytterst sällan ngn som ringer till henne utan hon får alltid ringa till andra. Ibland går det att leka och ibland får hon nej. Det här gör ont i henne och i oss föräldrar. Nu har vi ändå tur för föräldragruppen är rätt tight så jag ringer runt till mammorna i klassen och säger att Emma är lite ledsen och varför och ber dem att tänka på EMma när deras dotter vill leka. Det fungerar rätt okej. Ibland dippar det, som nu, men det blir bättre om ett tag igen.

Linnéa däremot är mer en typisk tjej. Hon leker helst två och två när det gäller tjejkompisar och tydligen kan hon vara rätt elak   Hon har tydligen ihop med en annan tjej i klassen varit rejält elaka mot en annan tjej i klassen. Den tjejen har bundit sig rätt nära Linnéa och vill inte att hon leker med andra. Det vill inte Linnéa ta utan protesterar på ett mindre lyckat sätt. Igår och idag har vi tagit oss ett par snack med dotra om hur vi beter oss mot varandra i familjen och mot kompisarna. Jag misstänker att vi kommer få återkomma till samtalsämnet men Linnéa vet med sig att det hon gjort är fel. Vi försöker ge henne andra verktyg att hantera problemet istället. Jag hoppas bara att den andra familjen uppmuntrar flickan ifråga att leka med andra också även privat. Skolan skulle iaf ta upp det med den familjen.

Jag måste säga att jag hellre har ett barn som mobbas än mobbar om jag måste välja. Jag tycker verkligen inte att det är okej att mitt barn eller andras är dumma och det är verkligen jobbigt. Både jag och maken har dessutom haft en ganska utsatt uppväxt vad gäller kompisar i skolan. Att i det läget ha ett barn som retas... Fördelen är väl att vi aldrig kommer acceptera den sortens beteende ens om det uppkommer från frustration som nu.