Hmm, jag måste erkänna att jag varit dålig på att skriva sista veckan. Tiden bara försvinner och det kanske har att göra med att man har massa saker att göra hela tiden  

Den här veckan har nog kantats av livets tvära kast. Från hopp till förtvivlan, sorg till glädje, liv och död. För hoppet stod Jennys visumansökan och hennes syrras antagning till högskolan och förtvivlan var tyvärr det samma. Visumansökan avslogs och hon fann sig istället i polisförhör eftersom de ansåg att hon försökte ljuga sig in i USA. Jenny har bott i en familj där i två år och nu när hon jobbat klart har hon sökt in på universitetet där för att plugga till civilingenjör. Spännande värre men eftersom hon tänkt bo kvar i sin värdfamilj och dessa dessutom varit snälla och erbjudit henne att betala en stor del av terminsavgiften för skolan så fick Jenny avslag eftersom polisen ville få det till att hon skulle jobba vid sidan av studierna... Ja, ja, Jenny har hittat en ny finansiär i form av sin farmor och nu har hon skickat iväg ett kontoutdrag på detta till skolan samt en massa papper så skolan kan skicka iväg en ansökan till regeringen som ska godkänna och sen när det är godkänt  kan hon söka visum igen.

Julia å sin sida har väntat på att hon ska få beskedet till den kurs hon vill in på... Första antagningen kom hon inte med och tyvärr inte andra heller. Hon står som femte reserv eller nåt sånt av ung 40 platser(kommer inte ihåg exakt).

För sorgen får begravningen vi var på i tisdags stå för. Makens mormor dog för en dryg månad sen och jag som är lite föööör känslosam borde förbjudas på begravningar  . Jag klarar inte ens av när barnen sjunger i kyrkan på skolavslutningar utan att börja gråta och begravningar är ju av en lite mindre lättsam karaktär. Jag tror jag skulle kunna gå på en helt främmande människas begravning och ändå få tårar i ögonen. Elly har jag trots allt kännt i 19 år även om  vi knappast umgåtts särskilt ofta. Det var inte så mkt av saknad efter henne som sorgen andra känner som jag får tårar av.

Livet måste självklart gå till en liten tösabit som föddes för inte alls länge sen. Ias, jag är glad för din skull! Grattis!

Skilsmässa och försoning har också varit uppe på tapeten men av hänsyn till inblandande parter tänker jag inte skriva mer än så.

Kort och gott så har veckan varit minst sagt känslosam och jag hoppas att den kommande tiden bjuder på lite lugn och ro också!