Idag pratade jag med en god vän. Vår kontakt är rätt sporadisk eftersom han mest umgås med maken men idag hann jag före till telefonen. Vi pratade lite om ditten och datten som vi brukar göra tils jag frågade hur hans sambo mår och det utmynnade i ett av våra längsta samtal sen vi gjorde slut(han är en gammal pojkvän men passar mkt bättre som vän). Hans Sambo har bröstcancer och när man hör deras historia blir man så sjukt tacksam för att vi alla är friska(bortsett från astman då).

För det första fick hon kämpa för att alls få komma till provtagning av sin lilla ärtstora knöl och då visar svaret att det var ngt men godartat. Nöjda och glada åker de hem för att återvända inom kort då knälen växer och igen lite senare för att bröstet blivit helt inflammerat. De sista gångerna möts de av en läkare som blir förbannad för att de slösar hennes värdefulla tid eftersom cystor kan växa och göra ont men man gör ingenting åt det. Sambon insisterar på att få en remiss för ny provtagning men nekas om och om igen. En dag är det en vikarierande läkare som omeddelbart skickar upp till kirurgen för bedömning och ett prov tas igen. Ett par dagar senare blir de kallade till möte på samariterhemmet och får då veta att det ser inget bra ut alls och att man kallat samman ett möte samma dag. De ombeds komma tillbaka några timmar senare. De infinner sig, fortfarande chockade och sambon läggs in omeddelbart, får fasta och opereras sedan nästa dag. Bröstet avlägsnas helt samt en hel del lymfkörtlar. Tumören har nu hunnit växa från 0,3mm till över fem cm på väldigt kort tid och de får också veta att hennes cancerform är den allra värsta. Den är oerhört aggressiv, den är en 9 på en skala på 1-9 då nian är värst och dessutom är den hormonpåverkad vilket heller inte alls är bra. Just nu går hon på omfattande cellgiftsbehandling och mår uselt men förhoppningen är väl trots allt att hon ska bli frisk.

Behöver jag säga att jag blir tacksam för det vi faktiskt har i livet???

Vi tänker på er!

Igår morse berättade vi för barnen om att det snart kommer en liten och flyttar in här. Var lite osäker på Emmas reaktion men förväntade mig inte den som kom. Hon blev helt överlycklig:D Sen dess har hon berättat för ALLA hon träffat att hon minsann ska bli storasyster igen.

Linnéas reaktion har varit att hon har plockat fram alla dockkläder och ska ge till bebisen. I morse kom hon med en pyjamas i strl 86 som hon tyckte att h*n skulle ha på sig när den kom:D Påpekade att den nog dröjer rätt länge innan bebisen är så stor att den kan ha den men att tanken var god.

Idas reaktion är ännu så länge ingenting. Hon förstår inte vad det innebär men hon äslkar ju bebisar så det ska nog bli bra.