Har ni, som jag, funderat någon gång på hur livet hade gestaltat sig om man inte hade valt att gå den ena vägen i livets korsningar utan den andra vägen? Jag har gjort det en hel del sista tiden.

På jobbet finns det en tjej(elevassistent) som är precis som mig. Hon är glad och sprallig, kreativ/pysslig men hatar att måla, gillar djur/natur/barn. Kort sagt hon är som jag! Enda som skiljer oss åt är att hon är ganska många år yngre än mig och hon valde att gå den vägen som jag inte valde. Många vet inte att jag funderade på att gå folkhögskola, bo där, läsa ngt. kreativt(Hantverk tex). Planerna var många och vilda men jag valde istället att söka jobb som jag också fick! 19 år gammal blev jag erbjuden en fast anställning som assistent till en liten kille på två år med downs tror jag att det var. Spelar inte så stor roll för samtidigt så hade jag sökt in på lärarprogrammet och kommit in där med. Jag stod i valet och kvalet och den praktiska, tråkiga, allvarliga och ansvarstagande Fia valde utbildningen på universitetet. Tro inte för en sekund att jag ångrar mig för det gör jag inte men jag kan ibland känna att jag tappade en bit av mig på vägen. Just den glada, spralliga, kreativa sidan av mig. Jag kan känna mig väldigt tråkig!

Jag är 33 år gammal och mitt liv består av att arbeta, ta hand om barnen, försöka hålla ihop familjen och ta allt ansvar för Linnéa med rehabiliteringsmöten, kuratorer, hörselpedagoger, läkare, utredningar, teckenkurser, söka resurs för Linnéa på förskolan och planera hennes skolstart osv osv osv Ansvaret tar aldrig slut och kvar står jag sen med väldigt lite tid för sånt som är roligt! Kören har jag fått sluta i, pyssla hinns inte med(syjunta någon? Fast kanske mer pysselinriktat), jag hinner inte läsa böcker som jag önskar.

Jag vill inte på något sätt påtala att jag är missnöjd med hur livet ser ut. Jag har tre fantastiska barn, ett hus som iofs behöver renoveringar uppåt halvmiljonersklassen. Jag trivs bra med mitt yrke som lärare även om jag önskar att jag skulle få fortsätta på Villan så är det rätt skönt också att vara på gymnasienivå med mer "normala" barn. Jag kan ju inte påstå att jag jobbar ihjäl mig direkt. Det enda mörka molnet på himlen är ekonomin. Jag önskar att jag skulle kunna köpa ngt utan att tänka mig för minst två ggr och jag önskar att jag skulle kunna skämma bort mina barn med överraskningar och inte bara att ge saker på födelsedagar. Jag önskar att jag slapp pressen att sylta och safta för ekonomins skull utan bara för att jag tycker det är kul(jo, jag hade gjort det ändå!).

Livet är inte dåligt utan faktiskt rätt bra men hur hade livet sett ut om jag hade valt att jobba från 19års ålder istället eller om jag hade valt folkhögskolan istället för universitetet? Det kommer jag aldrig få svar på hur just mitt liv hade varit men jag kan alltid titta på min kollega:) Hon kommer förmodligen sluta som jag, dvs som lärare men hennes väg dit är ngt krokigare än mig. Hon kommer vara äldre än mig när hon är färdig med utbildningen men massor av erfarenhet rikare.

 

Hagbard Vidsynte

27 januari 2009 18:49

The one and permanent road to boredom, goes through ILU. ;)
Jag kan svårligen se att det föreligger på nåt annat vis efter mina nu mer än 10 år ute på skolorna. Nåja, ni får iaf bra betalt för det ni försakar. :)

 

Fia

27 januari 2009 20:57

Vilken tur att jag slapp gå på ILU då;) Och betalningen... Hanna tjänar nästan lika mkt som mig och hon är barnskötare... Go figure liksom.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag slutade skriva eftersom jag helt enkelt inte hade nåt att berätta. Vem vill läsa om när jag jobbar, jobbar och jobbar liksom? Ingen. Ekorrhjulet det gångna året har inte varit klokt. Vakna, jobba, hämta ungar, laga mat, skjutsa ungar och sen sova...

4 novemeber började jag en jäkligt besvärlig resa. Den där man kämpar mot kroppen och vågen. Resan för att gå ner i vikt. Jag vet att jag har allting mot mig. Jag äter redan bra men ser ut som en medicinboll. Läkare, flertalet, säger att jag är en öv...

Vi har bestämt oss för att flytta, tror vi iaf. Huset vi bor i kräver sjukt mkt jobb. Huset är i halvdant skick. Det finns inte ett enda rum där det inte behöver fixas nånting. Vissa rum saknar värme, andra saknar förvaring som måste platsbyggas meda...

Emma har bestämt sig för att byta klubb. Hon har nu provtränat med båda klubbarna men beslutet kom i måndags då hon kände att hon litar på tränarna i ena laget. De är schyssta och tillmötesgående. Tjejerna i laget är också välkomnande och de tränar h...

Jag som alltid har sån skrivklåda har senaste månaderna inte haft tid att skriva. Hemma är det fullt ös och på jobbet är det ännu värre. Jag har vid ett par tillfällen "tagit ledigt" från kvällsaktiviteterna och ägnat kvällen åt att bara vara, ladda ...