Finnes: Man med inte helt oävet utseende, 35år och oerhört praktiskt lagd. Rasegenskaperna är förutom det pratiska kunnandet att han är rätt ovillig till hemarbete, arbetar alldeles för mycket, leker och busar mycket med barnen, ogillar matlagning och glömmer bort att hämta barnen på dagis/skola.

Sökes: Man med inte helt oävet utseende, ca 35-40 år, gärna praktiskt lagd men helst jobba med något annat mer lukrativt, måste vara barnkär och ta stort ansvar för barn och hem.

Har ni, som jag, funderat någon gång på hur livet hade gestaltat sig om man inte hade valt att gå den ena vägen i livets korsningar utan den andra vägen? Jag har gjort det en hel del sista tiden.

På jobbet finns det en tjej(elevassistent) som är precis som mig. Hon är glad och sprallig, kreativ/pysslig men hatar att måla, gillar djur/natur/barn. Kort sagt hon är som jag! Enda som skiljer oss åt är att hon är ganska många år yngre än mig och hon valde att gå den vägen som jag inte valde. Många vet inte att jag funderade på att gå folkhögskola, bo där, läsa ngt. kreativt(Hantverk tex). Planerna var många och vilda men jag valde istället att söka jobb som jag också fick! 19 år gammal blev jag erbjuden en fast anställning som assistent till en liten kille på två år med downs tror jag att det var. Spelar inte så stor roll för samtidigt så hade jag sökt in på lärarprogrammet och kommit in där med. Jag stod i valet och kvalet och den praktiska, tråkiga, allvarliga och ansvarstagande Fia valde utbildningen på universitetet. Tro inte för en sekund att jag ångrar mig för det gör jag inte men jag kan ibland känna att jag tappade en bit av mig på vägen. Just den glada, spralliga, kreativa sidan av mig. Jag kan känna mig väldigt tråkig!

Jag är 33 år gammal och mitt liv består av att arbeta, ta hand om barnen, försöka hålla ihop familjen och ta allt ansvar för Linnéa med rehabiliteringsmöten, kuratorer, hörselpedagoger, läkare, utredningar, teckenkurser, söka resurs för Linnéa på förskolan och planera hennes skolstart osv osv osv Ansvaret tar aldrig slut och kvar står jag sen med väldigt lite tid för sånt som är roligt! Kören har jag fått sluta i, pyssla hinns inte med(syjunta någon? Fast kanske mer pysselinriktat), jag hinner inte läsa böcker som jag önskar.

Jag vill inte på något sätt påtala att jag är missnöjd med hur livet ser ut. Jag har tre fantastiska barn, ett hus som iofs behöver renoveringar uppåt halvmiljonersklassen. Jag trivs bra med mitt yrke som lärare även om jag önskar att jag skulle få fortsätta på Villan så är det rätt skönt också att vara på gymnasienivå med mer "normala" barn. Jag kan ju inte påstå att jag jobbar ihjäl mig direkt. Det enda mörka molnet på himlen är ekonomin. Jag önskar att jag skulle kunna köpa ngt utan att tänka mig för minst två ggr och jag önskar att jag skulle kunna skämma bort mina barn med överraskningar och inte bara att ge saker på födelsedagar. Jag önskar att jag slapp pressen att sylta och safta för ekonomins skull utan bara för att jag tycker det är kul(jo, jag hade gjort det ändå!).

Livet är inte dåligt utan faktiskt rätt bra men hur hade livet sett ut om jag hade valt att jobba från 19års ålder istället eller om jag hade valt folkhögskolan istället för universitetet? Det kommer jag aldrig få svar på hur just mitt liv hade varit men jag kan alltid titta på min kollega:) Hon kommer förmodligen sluta som jag, dvs som lärare men hennes väg dit är ngt krokigare än mig. Hon kommer vara äldre än mig när hon är färdig med utbildningen men massor av erfarenhet rikare.