mig till tandläkaren. Varje gång jag går därifrån undrar jag varför jag är så feg för att gå dit för de är ju så noga med att bedöva så man ingenting känner. Det står säkert i min journal  att jag är rädd också för de är alltid snälla och behandlar mig på samma sätt som barnen dvs bedövningssalva först och sen första sprutan längst bak och sen brukar det bli ett par till. Jag är svårbedövad... Har hört att det ska bero på att jag är rödhårig men vet inte om det stämmer???!! Jag vet iaf att en narkosläkare sagt det förr och en tandläkare med. Vi kanske är lite tjurigare än andra:)

Iaf så börjar debövningen släppa nu för lika lång tid som det tar innan den tar- lika lång tid tar det innan den släpper. Jag lovar-idag tog den rejält överallt utom just där jag skulle behandlas så klart. Det hade tydligen med inflammationen att göra men det gick bra ändå. Sen jag kom ut från tandläkaren vid halv tre har jag gått och dregglat och i början kunde jag knappt prata. Det kändes som jag sluddrade men ingen sade ngt om det. Jag misstänker att de bara var snälla;)

Nu ska jag tillbaka för en rotfyllning i början av februari och sen efter det är det bara att laga resten i rena farten för då får jag bara betala halva priset. Det kanske inte kommer vara gratis men iaf bra mkt billigare:) Det gäller att passa på... System ska utnyttjas eller hur???

Nu börjar julen komma hem till oss förresten. Städningen som kan göras när barnen är vakna är gjord, julskinkan griljerad-MUMS, min rocky roadgodis är gjord och knäcken skiter jag i. Det är iaf ingen som äter den:) Köttbullarna stekte jag igår kväll och potatisen är nog godare om jag skalar den imorgon efter kyrkan. Sillen, korven och jansson kommer svärmor med och muslimvänligt förutom köttbullarna kommer svägerskan med. Granen står ute i carporten och ska kläs ikväll. Det enda som kvarstår ä mitt dåliga samvete för att svärmor och mamma inte fått några klappar mer än det lilla som blev klart tidigt i höstas. Maken ska iaf till affären imorgon så han kan nog säkert köpa en blomma eller chokladask eller liknande(hoppas ni är för upptagna så här dan före dopparedan för att läsa här...).

Näe, tomten är inte på besök en dag för tidigt. Jag har istället fått en sån underbar julklapp av tandtrollen. Jag har senaste veckorna haft känningar i en tand men skräckslagen som man är så drar mna sig in i det längsta för att söka hjälp... Om man säger så här, när jag sitter och gråter trots tredubbla värktabletter(alvedon, ipren och bamyl samtidigt) ringer tom jag:( När värken övertrumfar rädlsan för samtalet...Om en timme ska jag vara där och jag gissar att det blir rotfyllning eller om jag får som jag villl urdragning... Laga den kommer inte gå iaf så mkt vet jag. Det fick jag veta redan för ett halvår sen.  Borde kanske ta mig i kragen och möta min rädsla så mitt nyårslöfte får nog bli att ringa till jouren för tandläkarrädda och be om hjälp. Hur patetisk är man inte då då:( 33 år gammal och rädd för tandläkaren eller snarare för borren... Dra ut tänder kan jag göra i parti och minut men just borren-HU! Gissa vem som byter kanal när det är tandläkarreklam??? Japp, det är jag för jag blir alldeles kallsvettig bara av att se eländet i tv.

Håll tummarna för mig nu. Sist fick sköterskan påminna mig om att andas. Hon kom på mitt sätt att försvinna kan mansäga. Jag hade planer på att tuppa av;)